Det här med representation

År 2009 kunde den hågade läsa att UNT satt samman en genusgrupp. Bland annat skulle denna grupp arbeta för en jämnare representation av kvinnor och män i text och bild. Det lät bra, och var inte en dag för tidigt. Tyvärr verkar gruppens arbete inte ha haft någon vidare effekt, åtminstone inte vad gäller vissa redaktioner på tidningen. När jag för några veckor sedan skrev ett blogginlägg om UNT och skidåkning mejlade jag länken till mitt blogginlägg till tidningens chefredaktör Hanna Stjerne, till sportchefen Susanna Lans samt hennes parhäst Daniel Legue. Dessutom skickade jag en kopia till Håkan Lundh, den krönikör jag går hårdast åt i inlägget. Jag uttryckte mej mycket diplomatiskt i mejlet, och efterlyste återkoppling och diskussion. Ingen av de fyra har svarat på mitt mejl. För mej ger det i alla fall en vink om vilken dignitet man ger frågan.

Förra helgen åt jag lunch med en vän som också är UNT-prenumerant, sportintresserad och kvinna. Även hon har vid flera tillfällen reagerat över att UNT så förvånande sällan finner det motiverat att själva skriva, eller för den delen publicera TT-texter, om damidrott. Hon konstaterade torrt att det just denna lördag inte funnits en enda notis eller artikel om damers, kvinnors eller flickors idrottande på UNT:s sportsidor. Jag tar det igen: inte en enda notis eller artikel.

Så idag kunde jag kunde inte längre låta bli. Jag gick hem och rotade fram UNT från de senaste två veckorna, noga räknat från den 10 till den 25 mars. En tidning, från den 18 mars, hade väl katten ätit upp, så jag gör mitt lilla räkneexempel på fjorton dagars sportbevakning i min lokaltidning. Vi talar om en sektion i tidningen som snittar nånstans mellan fyra och fem sidor per dag, om vi undantar de rena resultatsidorna med tabeller och liknande.

Några iakttagelser om UNT:s bevakning av damers, kvinnors, flickors idrottande:

3 av 14 dagar: ingenting - alltså inte en enda notis eller artikel.
4 av 14 dagar: 2 notiser eller mindre
Sammanlagt under 14 dagar: 11 notiser (varav 7 från TT), 12 artiklar (varav 3 från TT).

Om vi tittar lite närmre på artiklarna är det endast 1 (en!) som är större än en halvsida, en TT-artikel om Pia Sundhage och landslaget. 8 av 12 artiklar är en kvartssida eller mindre. Lägger vi ihop hela materialet (11 notiser och 12 artiklar, varav de flesta mycket korta) fyller de mellan tummen och pekfingret fem sidor i tidningen. Lika stort utrymme, alltså, som sporten har i UNT varje dag. Det innebär att inte ens 10 % av det som skrivs och publiceras på UNT-sporten handlar om damer, kvinnor och flickor. Ja, jag måste ta den siffran igen: inte ens 10 %.

Det var, faktiskt, ännu värre än jag trodde. Och det är ju för det första väldigt tråkigt, och för det andra väldigt dåligt. Vill en se det från den ljusa sidan så är förbättringspotentialen enorm. Kanske kan man börja med att ta hjälp av tidningens egen genusgrupp. Om den nu finns kvar, vill säga. När jag ser de här siffrorna har jag ärligt talat lite svårt att tro det.

Be careful out there!/ Lisa

If Book Then...

...the future of publishing, now.

Man är lite förväntansfull. Man träffar gamla förlagskollegor. Man testar den lite vågade mingelfrågan "Jaha, är du en intressant person?". (Den visar sej fungera). Man pratar bibliotekspolitik redan över surdegsbrödet och morgonkaffet "The absolute coolest conference on publishing" är ambitionen, och det blir femton talare. Wow. Och nu börjar det, med en trumvirvel. Fortsättning följer!

Vem bestämmer att herrstafetten är viktigast?

Jag är uppväxt med att ha en lokaltidning - och med att läsa den. När jag växte upp var det Piteå-tidningen som gällde. Jag lärde mej mycket tidigt att det var ingen idé att be någon av mina föräldrar om något innan de läst dagens tidning, och gärna också bytt några ord om innehållet i den. Rätt snart blev jag själv tidningsläsare, och eftersom jag redan då hade ett till besatthet gränsande intresse för idrott så läste jag framför allt sportsidorna.

Efter studenten flyttade jag till Umeå och började läsa Västerbottens-Kuriren, VK. Mina korridors- och kollektivkompisar, liksom senare min pojkvän, lärde sej rätt snabbt att det inte var nån idé att ens prata med mej innan jag läst dagens tidning. 2006 flyttade jag till Uppsala, och VK byttes ut till UNT.  

Förutom det där med att läsa lokaltidningen är jag också uppväxt med längdskidåkning: att åka skidor, och att titta på när andra åker skidor. Det var bara så det var. Man läser sin lokaltidning och man är intresserad av skidåkning. Punkt. Och det fastnade. Jag följer bloggar om längdskidåkning och av längdskidåkare, jag läser allt som skrivs i tidningarna och jag ser allt jag kommer åt som sänds i teve och på webben.

Av detta följer att vinter-OS och skid-VM är närmast heliga tilldragelser för mej. I år, 2013, är ett VM-år, och det är nu knappt en vecka sedan årets VM-äventyr avslutades, denna gång i italienska Val di Fiemme. Halva nöjet för den någorlunda initierade åskådaren är att spekulera innan: hur ska det gå i tävlingarna, hur är formen för de åkare man särskilt gärna skulle unna en framgång, hur många svenska medaljer kan det tänkas bli (ja, om man nu råkar heja på de svenska åkarna, det vill säga)... Ja, jag tror ni fattar. 

De flesta dagstidningar (oavsett om vi talar lokalpress eller rikstäckande tidningar) använder TT-artiklar för att referera själva skidtävlingarna på ett mästerskap som OS eller VM, men de flesta håller sej ändå med en eller annan krönikör eller kolumnist som liksom ger sin personliga bild av sakernas tillstånd i skidspåren. Inför, under och efter mästerskapet. Och just detta, att det är deras personliga bild, det har jag aldrig haft något att invända mot, det är en del av poängen med att skriva krönikor och kolumner. Men så var det ju det här att jag råkade hamna i Uppsala, att jag är en inbiten anhängare av idén med att ha en lokaltidning, att jag i sex år ätit UNT till frukost. 

Det var inte som att jag inte reflekterat över det innan, men under förra skid-VM, som ägde rum i Oslo för två år sedan, så började jag se ett tröttsamt mönster. UNT har en skidkrönikör som heter Håkan Lundh. Han kan mycket om längdskidåkning, det tvivlar jag inte på. Men att hans bild av den riktiga, viktiga skidåkningen handlar om vresiga, snoriga män, det är rätt uppenbart (om detta har han också - på ett både roligt och träffande sätt - skrivit i en krönika i år). Men då, under VM i Oslo började jag alltså se ett mönster i Lundhs krönikor. Till sist fick jag bara övernog, och droppen var en krönika som handlade om att oavsett tidigare svenska framgångar i Oslo-VM så var det ändå herrarnas stafett som räknades. Som var viktigast. Jaha ja. Jag mejlade lite till Hr Lundh, och fick så småningom ett svar som i sin helhet löd som följer:

"Smaken är som baken. Lite lustigt att jag för bara en kvart sen fick en e-post som inte alls var lika tråkig och onyanserad sin [sic!] din. En trevlig helg på dej!/ Håkan Lundh"   

Mina mejl var skickade med en uppriktig avsikt: att ställa frågor och väcka någon form av diskussion. Jag tror, på allvar, att tidingarnas sportsidor spelar en viktig roll när det kommer till att förmedla vad idrott är och kan vara, vilka idrotten angår. Med det följer också ett ansvar att fundera över hur text och bild landar hos läsaren. Inte minst hos unga läsare. Hur påverkas unga, (skidintresserade) tjejer och killar av att läsa att herrstafetten självklart är VM:s höjdpunkt? Hur påverkas unga människor - och människor överhuvudtaget - av sportsidor som ensidigt fokuserar på mäns och killars idrottande? (Som läsare av lokaltidningars sportsidor under bra många år nu kan jag konstatera att jag aldrig varit med om maken till UNT när det gäller sådan ensidig bevakning av herridrott framför damidrott - detta gäller alltså inte bara skidåkning.)

Jag tycker inte att det är okej att krönikören på en stor dagstidning två dagar i samma vecka skriver att herrstafetten är VM:s stora och självklara höjdpunkt. Det står jag fortfarande fast vid. Jag tycker inte att det svar Håkan Lundh skickade till mej då, för två år sen, var vidare konstruktivt heller. Jag tycker nämligen att varje skrivande människa, journalist eller krönikör eller vad man nu är, måste kunna bemöta invändningar och frågor från sina läsare på ett mer nyanserat sätt. Jag skriver själv läromedel på ett stort förlag, och vet att det händer att jag missar saker, att jag gör ett onyanserat urval eller att det smyger sej in rena felaktigheter. Jag uppskattar när de lärare eller elever som använder mina böcker hör av sej med synpunkter - det är en del av mitt eget lärande, av min egen utveckling.

Så, nu spolar vi fram bandet två år, till det skid-VM som just avslutats. Men om vi tittar på UNT och Håkan Lundhs krönikor, så kunde vi lika bra vara kvar i 2011. Allt är nämligen precis likadant, och måndag den 25 februari i år kan vi på UNT:s förstasida läsa att "Höjdpunkten är herrarnas stafett" (se bilden överst i detta inlägg). Jaha ja.

I en krönika en vecka tidigare (UNT 18 mars)hade vi då dessutom fått oss följande dos Håkan Lundh till livs:

"Damskidåkningen är inte särskilt spännande, inte ens för mig som kan sitta i timmar framför tv:n även om bäste svensk haltar runt en kvart efter alla andra. Det handlar bara om Björgen, Kowalczyk och Johaug."

Jaha ja, igen. Jag kunde inte låta bli att testa det där påståendet: Finns det, sett till resultaten i tävlingarna fram till VM, fog för att säga att skidåkning för damer säsongen 2012/2013 handlar om tre åkare? Nej, visade det sej. Inte alls. Det är så klart Håkan Lundhs ensak att avgöra om han tycker att det är spännande eller inte att titta på damskidåkning, men att det bara handlar om tre åkare är rent hitte-på. Lite snabb räkning ger följande: inför VM hade det körts 21 tävlingar i världscupen (om varje etapp i Tour de ski räknas som en enskild tävling). 21 tävlingar, 7 olika segrare, 8 åkare med tre eller fler pallplatser, sammanlagt 22 olika åkare på pallen. 22 är liksom betydligt fler än 3.

Och då kan jag inte låta bli att, igen, fundera över det här med ansvar, och hur text och bilder landar hos läsaren. Här hemma har jag en dotter på fem år som just börjat stava sej igenom texter. Jag funderar på hur det kommer att påverka henne att läsa i tidningen att "Höjdpunkten är herrarnas stafett" eller "Damskidåkningen är inte särskilt intressant...". Jag tänker på hur lätt det vore att skapa andra, eller i alla fall fler, bilder.

Och jag tänker att det är en händelse som ser ut som en tanke, att inbetalningsavin för ytterligare ett år med UNT landade i brevlådan mitt under skid-VM. En avi jag inte kommer att betala. Intresset för längdskidåkning kommer jag att föra vidare till mina barn, men lokaltidningen får de klara sej utan. I alla fall tills vidare. "Just nu klurar jag en del på hur vi ska jobba framöver på UNT-sporten" skriver sportchefen Susanna Lans (UNT 1 mars). Tja, ett bra svar kunde ju vara: för mer jämställdhet på UNT:s sportsidor. 

Det är den 8 mars idag. Be careful out there!/ Lisa



blood on blood

...och repetition är som bekant kunskapens moder. Så lite försiktigt kan vi väl anta att de ord vi möter många gånger i en text, de orden lär vi oss. Eftersom jag inte riktigt kan släppa gårdagens möte med boken Farfar berättar om Zoltan (se förra inlägget) så roade jag mej med att titta lite på vilka innehållsord som repeteras mer än en gång i Zoltan-boken. Så här ser listan ut:

ben
blod
blodpöl
död
hugga
häst
riddare
rädd
seger
soldat
svärd
vapen

Och så kan jag inte avhålla mej från ett kort textutdrag från sidan 15: "Tänder, ögon och blod flög runt i luften. Hans [Zoltans] sparkar var så hårda att ett helt huvud kunde åka av."

Nä, det här är fan inte okej. Inte alls okej.

Be careful out there! /Lisa

There will be blood

Några fakta, först.

Svenska barn och unga läser allt sämre och lägger allt mindre del av sin fria tid på att läsa. I synnerhet gäller detta för pojkar och unga män. Detta blir mycket tydligt redan vid en översiktlig läsning av Litteraturutredningen. Mina erfarenheter från åren som lärare i grundskola, gymnasieskola och på universitetet ger mig heller ingen anledning att ifrågasätta dessa fakta.

Några tankar, sedan.

Läsning av (framför allt) skönlitteratur är viktigt av fler skäl än de som anförs i Litteraturutredningen, där ett starkt fokus ligger på de mer instrumentella värdena av läsningen: människor behöver, skriver utredarna, kunna läsa "för att som medborgare fullt ut kunna delta i det demokratiska samtalet" (sid. 31) Därtill är "läsförståelse avgörande för att individen ska få goda förutsättningar i ett kunskapsintensivt samhälle." (ibid.). Det är alltså läsfärdigheten som betonas, inte själva läsningen, läsandet, vad det gör med oss som läser när vi läser något som griper tag, som tar oss med, som för en stund låter oss se världen genom någon annans ögon.

Och då tänker jag att det är där vi borde börja, i att se till att alla som jobbar med barn och unga och läsning, i skolor, bibliotek och på andra håll, får riktigt bra förutsättningar att på allvar hjälpa barn och unga att hitta just sina böcker. För, som en kollega sa idag: "Hur lätt är det, när du står där med 30 ungar och vet att du (och bara du!) har 45 minuter på dej att se till att varje unge har en bok i handen?" Ja, och vilka är oddsen då, att alla, eller ens många dessutom står där med rätt bok? Med rätt bok menar jag en bok som faktiskt gör något med den som läser boken, något utöver att lägga x sidor läst text till läsloggen. För jag är övertygad om att läsfärdigheten utvecklas fan så mycket bättre och snabbare om vi förmår hjälpa barn och unga att hitta de där böckerna som får hjärtat att slå lite snabbare.

Några känslor, till sist.

Det är frestande att tänka att det finns en quick fix. Att det går att, liksom efter en mall, skriva de där böckerna som får alla barn att vilja läsa. Och, jomen, ibland är både intentionen och resultatet åtminstone habilt. Men ibland blir det inte alls det. Tidigare idag, på ett fördjupningsmöte på min arbetsplats, föll det sig så att vi idkade lite högläsning ur boken Farfar berättar om Zoltan av Per Østergaard (Hegas förlag), en bok som riktar sej till nybörjarläsare. Intentionen är inte särskilt ogenomskinlig, det lär ha varit nåt i stil med: "Få se, nu ska vi skriva en bok för läsovilliga pojkar som har det lite motigt med bokstäverna. Vad ska vi hitta på?" Ja, och så kombineras några förväntat lyckade ingredienser: riddare, soldater, blod, blodpölar, maskingevär (!!!), avhuggna kroppsdelar samt en huvudperson vars namn börjar på Z.

Det gjorde mej ledsen och liksom...trött att läsa den här boken. Vilket förtroende har författare och förlag för sina små läsare egentligen? Vilken är författarens och förlagets föreställning om små pojkar? Vad vill man med att skriva en sådan här bok? Vem är det tänkt att läsaren ska kunna identifiera sej med? Och hur är det möjligt att missa korrekturfel på så glest skrivna sidor?

Vill du bilda dej en egen uppfattning? Kolla in http://www.hegas.se/dokument/430119.pdf   

Och som vanligt: be careful out there!/ Lisa

"Va, har någon SKRIVIT läroboken?"

Det är bara att googla är titeln på ett läromedel av Philippa Mannerheim och Katarina Fast Ehrlén (Sanoma Utbildning, 2012). Idag föreläste Mannerheim, själv frilansande journalist med lång lärarerfarenhet, för ett 40-tal (gymnasie)bibliotekarier och lärare i Uppsala. Det handlade om informationssökning och källkritik, med utgångspunkt i hennes egna erfarenheter som lärare.

Mannerheim startade i sin egen känsla av att "nej, detta fungerar inte - eleverna lär sej inte det jag vill att de ska lära sej", och konstaterade att hon i början av sin lärarbana utgått från att det är möjligt att instruera fram ett källkritiskt förhållningssätt hos eleverna. "Följer du den här checklistan så blir det bra" liksom. Men det blev det ju inte, inte på allvar. Vad göra då?

Philippa Mannerheim utger sej inte för att sitta på något facit, däremot har hon idéer om hur arbetet med informationssökning och källkritik kan göras på ett sätt så att det blir både bättre och roligare (och därmed automatiskt leder till ett mer befäst lärande hos eleverna - när vi har roligt är det nämligen mycket mer sannolikt att vi också lär oss något). Det hon föreslår är att lärare och/eller skolbibliotekarier ska ägna tid åt att göra stora sökningar tillsammans i grupp. Samtals-googla, helt enkelt, som ett slags genrepedagogiskt grepp på informationssökning och källkritik: om vi först gör en grundlig sökning tillsammans, och låter det ta den tid det tar, så har eleverna sedan en bra modell för hur de kan gå tillväga när de själva ska söka och värdera källor.

Istället för att varje elev ska skriva "ett arbete" (åh, detta förhatliga ord!) om varsitt ämne föreslår Mannerheim att vi ska börja i den andra änden. Hitta ett ämne som engagerar eleverna, och titta tillsammans på det ämnet ur många olika perspektiv. Då blir det också lättare för eleverna att tillsammans söka, diskutera och värdera källor. Hon exemplifierar med en elevgrupp som förra hösten ville förstå bakgrunden till tragedin på Utöya - utifrån elevernas frågor började de tillsammans, i helklass, ett stort sökäventyr. Så småningom delade de in klassen i grupper, som fick i uppgift att undersöka olika aspekter. Sedan samlades man i helklass igen, och berättade för varandra vad man hittat, och var. Att arbeta på det sättet kan tyckas tidskrävande och omständigt, men jag föreställer mej att det är en ansträngning man har igen flera gånger om, på lite längre sikt.

Några budord fick vi också med oss, fyra stycken närmare bestämt:

1. Om hela lösningen på en elevuppgift finns på Wikipedia - tänk om!

2. Ge aldrig "traditionella" texttyper som hemuppgift!

3. Ge uppgifter där eleverna får hämta annat stoff än text - statistik, bilder, radio....

4. Lär dina elever att klippa och klistra. Jodå, du läste rätt! Klart de ska lära sej att klippa och klistra, det är en del av research-processen, men det är INTE det som är slutprodukten. Och det är den distinktionen som är viktig att prata om!

Ett annat smart tips är att "byta form". Har eleverna läst något, låt dem berätta muntligt om sin läsning! Har de hört något, låt dem skriva om vad de hört! Eller låt dem göra en film, ett radioinslag eller något annat.

Detta inlägg har rubriken "Va, har någon SKRIVIT läroboken?", ett belysande citat från en av Mannerheims elever. För samtidigt som vi pratar mycket med eleverna om vikten av att vara källkritisk hamnar läroböckerna förvånansvärt lätt vid sidan av den diskussionen. Som om läroböcker vore något organiskt och neutralt, en självklar samling av "sanningar" i ett visst ämne. Så är det förstås inte, och om det ska vi prata med våra elever: Det är någon eller några personer som skrivit den här läroboken, och innehållet och urvalet speglar så klart just den eller de personernas världsbild, värderingar och förgivettaganden.

Mannerheim gav flera exempel på förfärande skev könsfördelning i ett antal läromedel i samhällskunskap och historia - i en samhällskunskapsbok från ett av de stora läromedelsförlagen (jag säger inte vilket!) förekom i hela boken inalles fyra (!!) kvinnor. Att lärare ändå köper dessa böcker, kan man invända - det finns ju faktiskt alternativ. Philippa Mannerheims förklaring är helt enkelt att många lärare vill ha läromedel de kan känna igen sig i.

I den bästa av världar skulle jag säga att det är varje lärares ansvar att se till att hen inte sätter vad som helst i händerna på sina elever, men som det ser ut i skolan idag är det få lärare förunnat att hela tiden få arbeta med de läromedel de helst skulle vilja ha - det finns helt enkelt inte pengar till det. Men alla lärare har råd att tillsammans med sina elever ägna tid åt källkritisk diskussion kring det/de läromedel som används i klassen.

Avslutningsvis, en mannerheimsk devis som appellerar till min uppväxt i kyliga Norrbotten: Det finns inga dåliga källor, bara dåliga sätt att använda källor.

Be careful out there!/ Lisa

e-boks-evangeliet enligt Eder

Det har knappast gått att undgå e-boks-frågan under det senaste året – det har tyckts och tänkts, förhandlats och föreslagits, förhandlingar har avbrutits, och det är uppenbart att frågan är en het potatis. Igår föreläste Hannes Eder på Regionbibliotek Stockholm, under rubriken ”e-boken och biblioteket”. Eder är till vardags teknisk chef på Publit, en tjänst som hjälper författare och förlag att publicera böcker. Jag var där, och jag tyckte det var bra.

Att Hannes Eder har en bakgrund som ”fredsmäklare” på Västbanken känns inte fel – precis som medling förutsätter också e-boks-frågan att människor med olika perspektiv på frågan sätter sig ned vid samma bord och faktiskt lyssnar på varandra. Men jag återkommer till det.  

Eder började med att konstatera att e-böcker från början var ”en sorglig historia” och att ingen trodde att det ”skulle bli nåt”. Men det blev det ju, som vi vet, något som blev extra tydligt när Eder snabbt penslade fram utvecklingen med hjälp av en internationell utblick (främst USA men också UK). När såväl förlag som leverantörer (detta i USA, enligt Eders exempel) plötsligt höjer priser med flera hundra procent, och bibliotek ser sig tvungna att säga upp avtal med sina leverantörer, ja då förstår man att potatisen är minst lika het på andra håll.

Det är inte heller svårt att förstå varför den är het: e-boksfrågan handlar i grunden om både bibliotekens och förlagens överlevnad, och i stridens hetta tycks det lätt att glömma att parterna också har gemensamma intressen. Läsare, till exempel, är ett sådant gemensamt intresse. Eller, som det uttrycktes på facebook-gruppen e-böcker åt folket härom veckan: ”Bibliotek skapar läsare. Läsare är något som förlag vill ha.” Jo, så är det faktiskt!

Eder presenterade schematiskt tre olika affärsmodeller för e-boks-utlån. Kanske känner du redan till dem, men om inte så kommer de här i korthet:

Accessmodellen, som i Sverige tillhandahålls via Elib, innebär att hur många användare som helst samtidigt kan ”låna” samma e-bok. De svenska folkbiblioteken betalar Elib en viss bestämd kostnad för varje nedladdning (i nuläget 20 kronor per nedladdning).

Mot den uppenbara fördelen att låntagare inte behöver köa för att få ”låna” en e-bok får vi här ställa de ekonomiska aspekterna – bibliotek vill att användarna ska låna böcker, men när nu allt fler användare vill ha e-boks-formatet innebär accessmodellen (snabbt) ökande kostnader för biblioteken, kostnader som dessutom är svåra att planera för och överblicka. På många håll i landet har man infört olika begränsningar för att i någon mån göra det möjligt för biblioteken att ha koll på sina kostnader för e-böcker – till exempel ett visst antal samtidiga lån eller ett visst antal lån under en 7-dagars eller 28-dagarsperiod. Senast i veckan gick Göteborg ut med att man sänker gränsen från tre till två lån per 7-dagarsperiod. Uppsala följer efter med samma begränsning från 1 februari nästa år.

Licensmodellen är ett försök att efterlikna hanteringen av den fysiska boken, som ju bara kan lånas av en person i taget. Biblioteket köper då en eller flera licens/er på en e-bok och varje licens fungerar sedan som en fysisk bok – har vi fyra licenser på Zlatan-boken kan fyra personer samtidigt ”låna” den, övriga får vackert vänta. Fördelen är förstås att det är enklare att ha överblick över kostnaderna med denna modell, men den gör samtidigt att vi missar en av e-bokens mest överlägsna fördelar: samtidig tillgänglighet für alle.

Abonnemangsmodellen, till sist, innebär att biblioteket betalar en viss summa för att få tillgång till en bestämd katalog av böcker under en viss tidsperiod.

Oavsett modell, gäller att biblioteket inte äger filerna, utan bara rättigheten att ”låna ut” dem. Detta är ett problem, ett annat uppenbart problem på den svenska marknaden, är att utbudet av e-böcker är så litet.

Nå, vad hade fredsmäklaren Eder för förslag på lösningar då? För, som han själv sa: ”Förläggare får alltså vad de ber om (friktion), men vill ändå inte sätta sig vid förhandlingsbordet. Vet de ens själva var skon klämmer?”. Ja, den frågan kan väl vare sig Eder eller jag svara på, men Eder bjöd i alla fall på förslag till ingångar. Om bibliotek och förlag ingår partnerskap, där bibliotek erbjuder sig att digitalisera backlist, och i gengäld erbjuds bra villkor för att låna ut dessa, kan det i alla fall vara en början. Om frågan om backlist-digitalisering kan vara en väg att hitta tillbaka till förhandlingsbordet kanske det i förlängningen är en ingång till en mer nyanserad diskussion om mid- och frontlist-digitalisering också? Detta blir även ett sätt att fokusera på de gemensamma målen och på hur parterna kan vara till nytta för varandra.

Publit kommer snart att, i konkurrens med Elib, vara en möjlig e-boks-leverantör för biblioteken. Spännande! De samarbetar också med Stockholms stadsbibliotek om digitaliseringen av makarna Myrdals verk (stadsbiblioteket äger rättigheterna till dessa).

Jamen jag vet inte, lite upplyft känner jag mej efter gårdagen. Och inte så lite nyfiken på framtiden för denna fråga. Bor du i Malmö/Lund med omnejd beger du dej med fördel till Espresso House vid Lunds centralstation på söndag klockan 15 och pratar e-böcker med andra ur nätverket e-böcker åt folket. Och kan du inte komma dit så blir det fler möjligheter på andra håll i landet framöver. Till dess kan du gå med i facebook-gruppen med samma namn: e-böcker åt folket. Den hittar du på https://www.facebook.com/#!/groups/457229627627342/

Om du känner att du eller någon annan du känner borde få en fin orange knapp med texten e-böcker åt folket, så kan du höra av dej till mej, så skickar jag en. Det finns några få kvar!