...och repetition är som bekant kunskapens moder. Så lite försiktigt kan vi väl anta att de ord vi möter många gånger i en text, de orden lär vi oss. Eftersom jag inte riktigt kan släppa gårdagens möte med boken Farfar berättar om Zoltan (se förra inlägget) så roade jag mej med att titta lite på vilka innehållsord som repeteras mer än en gång i Zoltan-boken. Så här ser listan ut:
ben
blod
blodpöl
död
hugga
häst
riddare
rädd
seger
soldat
svärd
vapen
Och så kan jag inte avhålla mej från ett kort textutdrag från sidan 15: "Tänder, ögon och blod flög runt i luften. Hans [Zoltans] sparkar var så hårda att ett helt huvud kunde åka av."
Nä, det här är fan inte okej. Inte alls okej.
Be careful out there! /Lisa
tisdag 5 februari 2013
måndag 4 februari 2013
There will be blood
Några fakta, först.
Svenska barn och unga läser allt sämre och lägger allt mindre del av sin fria tid på att läsa. I synnerhet gäller detta för pojkar och unga män. Detta blir mycket tydligt redan vid en översiktlig läsning av Litteraturutredningen. Mina erfarenheter från åren som lärare i grundskola, gymnasieskola och på universitetet ger mig heller ingen anledning att ifrågasätta dessa fakta.
Några tankar, sedan.
Läsning av (framför allt) skönlitteratur är viktigt av fler skäl än de som anförs i Litteraturutredningen, där ett starkt fokus ligger på de mer instrumentella värdena av läsningen: människor behöver, skriver utredarna, kunna läsa "för att som medborgare fullt ut kunna delta i det demokratiska samtalet" (sid. 31) Därtill är "läsförståelse avgörande för att individen ska få goda förutsättningar i ett kunskapsintensivt samhälle." (ibid.). Det är alltså läsfärdigheten som betonas, inte själva läsningen, läsandet, vad det gör med oss som läser när vi läser något som griper tag, som tar oss med, som för en stund låter oss se världen genom någon annans ögon.
Och då tänker jag att det är där vi borde börja, i att se till att alla som jobbar med barn och unga och läsning, i skolor, bibliotek och på andra håll, får riktigt bra förutsättningar att på allvar hjälpa barn och unga att hitta just sina böcker. För, som en kollega sa idag: "Hur lätt är det, när du står där med 30 ungar och vet att du (och bara du!) har 45 minuter på dej att se till att varje unge har en bok i handen?" Ja, och vilka är oddsen då, att alla, eller ens många dessutom står där med rätt bok? Med rätt bok menar jag en bok som faktiskt gör något med den som läser boken, något utöver att lägga x sidor läst text till läsloggen. För jag är övertygad om att läsfärdigheten utvecklas fan så mycket bättre och snabbare om vi förmår hjälpa barn och unga att hitta de där böckerna som får hjärtat att slå lite snabbare.
Några känslor, till sist.
Det är frestande att tänka att det finns en quick fix. Att det går att, liksom efter en mall, skriva de där böckerna som får alla barn att vilja läsa. Och, jomen, ibland är både intentionen och resultatet åtminstone habilt. Men ibland blir det inte alls det. Tidigare idag, på ett fördjupningsmöte på min arbetsplats, föll det sig så att vi idkade lite högläsning ur boken Farfar berättar om Zoltan av Per Østergaard (Hegas förlag), en bok som riktar sej till nybörjarläsare. Intentionen är inte särskilt ogenomskinlig, det lär ha varit nåt i stil med: "Få se, nu ska vi skriva en bok för läsovilliga pojkar som har det lite motigt med bokstäverna. Vad ska vi hitta på?" Ja, och så kombineras några förväntat lyckade ingredienser: riddare, soldater, blod, blodpölar, maskingevär (!!!), avhuggna kroppsdelar samt en huvudperson vars namn börjar på Z.
Det gjorde mej ledsen och liksom...trött att läsa den här boken. Vilket förtroende har författare och förlag för sina små läsare egentligen? Vilken är författarens och förlagets föreställning om små pojkar? Vad vill man med att skriva en sådan här bok? Vem är det tänkt att läsaren ska kunna identifiera sej med? Och hur är det möjligt att missa korrekturfel på så glest skrivna sidor?
Vill du bilda dej en egen uppfattning? Kolla in http://www.hegas.se/dokument/430119.pdf
Och som vanligt: be careful out there!/ Lisa
Svenska barn och unga läser allt sämre och lägger allt mindre del av sin fria tid på att läsa. I synnerhet gäller detta för pojkar och unga män. Detta blir mycket tydligt redan vid en översiktlig läsning av Litteraturutredningen. Mina erfarenheter från åren som lärare i grundskola, gymnasieskola och på universitetet ger mig heller ingen anledning att ifrågasätta dessa fakta.
Några tankar, sedan.
Läsning av (framför allt) skönlitteratur är viktigt av fler skäl än de som anförs i Litteraturutredningen, där ett starkt fokus ligger på de mer instrumentella värdena av läsningen: människor behöver, skriver utredarna, kunna läsa "för att som medborgare fullt ut kunna delta i det demokratiska samtalet" (sid. 31) Därtill är "läsförståelse avgörande för att individen ska få goda förutsättningar i ett kunskapsintensivt samhälle." (ibid.). Det är alltså läsfärdigheten som betonas, inte själva läsningen, läsandet, vad det gör med oss som läser när vi läser något som griper tag, som tar oss med, som för en stund låter oss se världen genom någon annans ögon.
Och då tänker jag att det är där vi borde börja, i att se till att alla som jobbar med barn och unga och läsning, i skolor, bibliotek och på andra håll, får riktigt bra förutsättningar att på allvar hjälpa barn och unga att hitta just sina böcker. För, som en kollega sa idag: "Hur lätt är det, när du står där med 30 ungar och vet att du (och bara du!) har 45 minuter på dej att se till att varje unge har en bok i handen?" Ja, och vilka är oddsen då, att alla, eller ens många dessutom står där med rätt bok? Med rätt bok menar jag en bok som faktiskt gör något med den som läser boken, något utöver att lägga x sidor läst text till läsloggen. För jag är övertygad om att läsfärdigheten utvecklas fan så mycket bättre och snabbare om vi förmår hjälpa barn och unga att hitta de där böckerna som får hjärtat att slå lite snabbare.
Några känslor, till sist.
Det är frestande att tänka att det finns en quick fix. Att det går att, liksom efter en mall, skriva de där böckerna som får alla barn att vilja läsa. Och, jomen, ibland är både intentionen och resultatet åtminstone habilt. Men ibland blir det inte alls det. Tidigare idag, på ett fördjupningsmöte på min arbetsplats, föll det sig så att vi idkade lite högläsning ur boken Farfar berättar om Zoltan av Per Østergaard (Hegas förlag), en bok som riktar sej till nybörjarläsare. Intentionen är inte särskilt ogenomskinlig, det lär ha varit nåt i stil med: "Få se, nu ska vi skriva en bok för läsovilliga pojkar som har det lite motigt med bokstäverna. Vad ska vi hitta på?" Ja, och så kombineras några förväntat lyckade ingredienser: riddare, soldater, blod, blodpölar, maskingevär (!!!), avhuggna kroppsdelar samt en huvudperson vars namn börjar på Z.
Det gjorde mej ledsen och liksom...trött att läsa den här boken. Vilket förtroende har författare och förlag för sina små läsare egentligen? Vilken är författarens och förlagets föreställning om små pojkar? Vad vill man med att skriva en sådan här bok? Vem är det tänkt att läsaren ska kunna identifiera sej med? Och hur är det möjligt att missa korrekturfel på så glest skrivna sidor?
Vill du bilda dej en egen uppfattning? Kolla in http://www.hegas.se/dokument/430119.pdf
Och som vanligt: be careful out there!/ Lisa
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)