Det är inte vi som springer i finalen

Prolog (nyss): Vi sitter på en irländsk pub vid järnvägsstationen, en finsk kollega tipsade oss om att gå hit. Det är coverband i bakgrunden och OS på teven, och min kollega (vi kan kalla honom D) och jag pratar bibliotek med några kollegor från vårt östra grannland. 

Det är en livlig diskussion, men det är ändå OS på teven, och jag anar att snart, mycket snart ska Jamaicas herrar sätta ett flott världsrekord på 4 x 100 meter. Så jag tittar lite på teven ändå, ser kamerorna zooma in stjärnorna på uppvärmningsarenan, ler åt att deras ackrediteringar är till förvillelse lika våra nyfådda IFLA-ackrediteringar. 

Jag tänker att om vi var OS-deltagare skulle D och jag vara med i utvecklingslaget, vi skulle med vara för att se och lära, för att lära oss att inte förvillas av allt det stora. Det är liksom inte vi som springer i finalen. Inte nu. Men se ska vi alltså göra, och lära. Och just när jag tänker det korsar Usain Bolt mållinjen och det är världsrekord flera gånger om. Se och lära, alltså.

För några månader sedan, i Stockholm, ett nätverksmöte för svenska IFLA-deltagare. Vi som aldrig varit med får en massa bra råd. Prata med folk du inte känner, våga välja - och välja bort. Ha sköna skor. Det låter ungefär som de råd jag fick inför min första Roskildefestival, och jag tänker att det kanske är ungefär som Roskilde: man fattar inte riktigt förrän man är där.

Så är det dags. Jag har läst det inte helt pedagogiska programmet fram- och baklänges, men jag fattar fortfarande inte riktigt. Och dagen innan jag ska åka går mina sköna Converse sönder. Jag åker till Helsingfors i svenska träskor (tänker att nya Converse kan jag lika bra köpa på plats). Ja, och så sitter jag på Arlanda och känner mej som Anne på Grönkulla när hon ska börja på seminariet. Sådär som att jag skulle ge vad som helst för att se ett bekant ansikte. Det gör jag tyvärr inte, och flygplanet är jättelitet, och ingen har jag att hålla i handen.

När vi landar inser jag att en kollega (vi kan kalla henne M) har suttit på raden bakom mej i flyget. Nu känns allt lite bättre: med fast mark under fötterna, och någon att hänga med. Vi tar bussen in till stan, pratar om vad vi förväntar oss av veckan, bestämmer att ses på Nordic Caucas på kvällen. (Bara en sån sak: Nordic Caucas - vad kan det vara?)

Det känns skönt att checka in på mitt helt bekanta hotell, jag var här i juni och personalen säjer välkommen tillbaka, roligt att se dej igen! Det spelar ingen roll om det bara är nåt de säjer, det KÄNNS bra.

D och jag har stämt träff på Fazer Café - vi är ju ändå i Helsingfors - och efter en chokladbaserad och väldigt sen lunch får jag köpa nya Converse Sedan är det dags att leta sej till konferensarenan. Vi går av spårvagnen på fel ställe två gånger, men skam den som ger sej! En vänlig själ hjälper oss att registrera oss och sedan är det ändå inte så hotfullt. Vi hittar till rätt sal, ser bekanta ansikten. Det här ska nog gå bra. Från podiet pratar Inga Lundén med nordiska kollegor om e-boksfrågan, om biblioteket som demokratisk arena, om ett framtida, mångspråkigt IFLA. Jag hittar igen M i vimlet efteråt, pratar med andra bekanta.

M, D och jag går och äter, sammanstrålar sedan med nordiska kollegor på den tidigare nämnda irländska puben. Det är här det börjar. Fortsättning följer imorgon, i nya Converse. Svarta. Och vem vet, imorgon kanske D eller M, eller båda. gästar den här bloggen med sina IFLA-intryck. / Lisa