"Va, har någon SKRIVIT läroboken?"

Det är bara att googla är titeln på ett läromedel av Philippa Mannerheim och Katarina Fast Ehrlén (Sanoma Utbildning, 2012). Idag föreläste Mannerheim, själv frilansande journalist med lång lärarerfarenhet, för ett 40-tal (gymnasie)bibliotekarier och lärare i Uppsala. Det handlade om informationssökning och källkritik, med utgångspunkt i hennes egna erfarenheter som lärare.

Mannerheim startade i sin egen känsla av att "nej, detta fungerar inte - eleverna lär sej inte det jag vill att de ska lära sej", och konstaterade att hon i början av sin lärarbana utgått från att det är möjligt att instruera fram ett källkritiskt förhållningssätt hos eleverna. "Följer du den här checklistan så blir det bra" liksom. Men det blev det ju inte, inte på allvar. Vad göra då?

Philippa Mannerheim utger sej inte för att sitta på något facit, däremot har hon idéer om hur arbetet med informationssökning och källkritik kan göras på ett sätt så att det blir både bättre och roligare (och därmed automatiskt leder till ett mer befäst lärande hos eleverna - när vi har roligt är det nämligen mycket mer sannolikt att vi också lär oss något). Det hon föreslår är att lärare och/eller skolbibliotekarier ska ägna tid åt att göra stora sökningar tillsammans i grupp. Samtals-googla, helt enkelt, som ett slags genrepedagogiskt grepp på informationssökning och källkritik: om vi först gör en grundlig sökning tillsammans, och låter det ta den tid det tar, så har eleverna sedan en bra modell för hur de kan gå tillväga när de själva ska söka och värdera källor.

Istället för att varje elev ska skriva "ett arbete" (åh, detta förhatliga ord!) om varsitt ämne föreslår Mannerheim att vi ska börja i den andra änden. Hitta ett ämne som engagerar eleverna, och titta tillsammans på det ämnet ur många olika perspektiv. Då blir det också lättare för eleverna att tillsammans söka, diskutera och värdera källor. Hon exemplifierar med en elevgrupp som förra hösten ville förstå bakgrunden till tragedin på Utöya - utifrån elevernas frågor började de tillsammans, i helklass, ett stort sökäventyr. Så småningom delade de in klassen i grupper, som fick i uppgift att undersöka olika aspekter. Sedan samlades man i helklass igen, och berättade för varandra vad man hittat, och var. Att arbeta på det sättet kan tyckas tidskrävande och omständigt, men jag föreställer mej att det är en ansträngning man har igen flera gånger om, på lite längre sikt.

Några budord fick vi också med oss, fyra stycken närmare bestämt:

1. Om hela lösningen på en elevuppgift finns på Wikipedia - tänk om!

2. Ge aldrig "traditionella" texttyper som hemuppgift!

3. Ge uppgifter där eleverna får hämta annat stoff än text - statistik, bilder, radio....

4. Lär dina elever att klippa och klistra. Jodå, du läste rätt! Klart de ska lära sej att klippa och klistra, det är en del av research-processen, men det är INTE det som är slutprodukten. Och det är den distinktionen som är viktig att prata om!

Ett annat smart tips är att "byta form". Har eleverna läst något, låt dem berätta muntligt om sin läsning! Har de hört något, låt dem skriva om vad de hört! Eller låt dem göra en film, ett radioinslag eller något annat.

Detta inlägg har rubriken "Va, har någon SKRIVIT läroboken?", ett belysande citat från en av Mannerheims elever. För samtidigt som vi pratar mycket med eleverna om vikten av att vara källkritisk hamnar läroböckerna förvånansvärt lätt vid sidan av den diskussionen. Som om läroböcker vore något organiskt och neutralt, en självklar samling av "sanningar" i ett visst ämne. Så är det förstås inte, och om det ska vi prata med våra elever: Det är någon eller några personer som skrivit den här läroboken, och innehållet och urvalet speglar så klart just den eller de personernas världsbild, värderingar och förgivettaganden.

Mannerheim gav flera exempel på förfärande skev könsfördelning i ett antal läromedel i samhällskunskap och historia - i en samhällskunskapsbok från ett av de stora läromedelsförlagen (jag säger inte vilket!) förekom i hela boken inalles fyra (!!) kvinnor. Att lärare ändå köper dessa böcker, kan man invända - det finns ju faktiskt alternativ. Philippa Mannerheims förklaring är helt enkelt att många lärare vill ha läromedel de kan känna igen sig i.

I den bästa av världar skulle jag säga att det är varje lärares ansvar att se till att hen inte sätter vad som helst i händerna på sina elever, men som det ser ut i skolan idag är det få lärare förunnat att hela tiden få arbeta med de läromedel de helst skulle vilja ha - det finns helt enkelt inte pengar till det. Men alla lärare har råd att tillsammans med sina elever ägna tid åt källkritisk diskussion kring det/de läromedel som används i klassen.

Avslutningsvis, en mannerheimsk devis som appellerar till min uppväxt i kyliga Norrbotten: Det finns inga dåliga källor, bara dåliga sätt att använda källor.

Be careful out there!/ Lisa

e-boks-evangeliet enligt Eder

Det har knappast gått att undgå e-boks-frågan under det senaste året – det har tyckts och tänkts, förhandlats och föreslagits, förhandlingar har avbrutits, och det är uppenbart att frågan är en het potatis. Igår föreläste Hannes Eder på Regionbibliotek Stockholm, under rubriken ”e-boken och biblioteket”. Eder är till vardags teknisk chef på Publit, en tjänst som hjälper författare och förlag att publicera böcker. Jag var där, och jag tyckte det var bra.

Att Hannes Eder har en bakgrund som ”fredsmäklare” på Västbanken känns inte fel – precis som medling förutsätter också e-boks-frågan att människor med olika perspektiv på frågan sätter sig ned vid samma bord och faktiskt lyssnar på varandra. Men jag återkommer till det.  

Eder började med att konstatera att e-böcker från början var ”en sorglig historia” och att ingen trodde att det ”skulle bli nåt”. Men det blev det ju, som vi vet, något som blev extra tydligt när Eder snabbt penslade fram utvecklingen med hjälp av en internationell utblick (främst USA men också UK). När såväl förlag som leverantörer (detta i USA, enligt Eders exempel) plötsligt höjer priser med flera hundra procent, och bibliotek ser sig tvungna att säga upp avtal med sina leverantörer, ja då förstår man att potatisen är minst lika het på andra håll.

Det är inte heller svårt att förstå varför den är het: e-boksfrågan handlar i grunden om både bibliotekens och förlagens överlevnad, och i stridens hetta tycks det lätt att glömma att parterna också har gemensamma intressen. Läsare, till exempel, är ett sådant gemensamt intresse. Eller, som det uttrycktes på facebook-gruppen e-böcker åt folket härom veckan: ”Bibliotek skapar läsare. Läsare är något som förlag vill ha.” Jo, så är det faktiskt!

Eder presenterade schematiskt tre olika affärsmodeller för e-boks-utlån. Kanske känner du redan till dem, men om inte så kommer de här i korthet:

Accessmodellen, som i Sverige tillhandahålls via Elib, innebär att hur många användare som helst samtidigt kan ”låna” samma e-bok. De svenska folkbiblioteken betalar Elib en viss bestämd kostnad för varje nedladdning (i nuläget 20 kronor per nedladdning).

Mot den uppenbara fördelen att låntagare inte behöver köa för att få ”låna” en e-bok får vi här ställa de ekonomiska aspekterna – bibliotek vill att användarna ska låna böcker, men när nu allt fler användare vill ha e-boks-formatet innebär accessmodellen (snabbt) ökande kostnader för biblioteken, kostnader som dessutom är svåra att planera för och överblicka. På många håll i landet har man infört olika begränsningar för att i någon mån göra det möjligt för biblioteken att ha koll på sina kostnader för e-böcker – till exempel ett visst antal samtidiga lån eller ett visst antal lån under en 7-dagars eller 28-dagarsperiod. Senast i veckan gick Göteborg ut med att man sänker gränsen från tre till två lån per 7-dagarsperiod. Uppsala följer efter med samma begränsning från 1 februari nästa år.

Licensmodellen är ett försök att efterlikna hanteringen av den fysiska boken, som ju bara kan lånas av en person i taget. Biblioteket köper då en eller flera licens/er på en e-bok och varje licens fungerar sedan som en fysisk bok – har vi fyra licenser på Zlatan-boken kan fyra personer samtidigt ”låna” den, övriga får vackert vänta. Fördelen är förstås att det är enklare att ha överblick över kostnaderna med denna modell, men den gör samtidigt att vi missar en av e-bokens mest överlägsna fördelar: samtidig tillgänglighet für alle.

Abonnemangsmodellen, till sist, innebär att biblioteket betalar en viss summa för att få tillgång till en bestämd katalog av böcker under en viss tidsperiod.

Oavsett modell, gäller att biblioteket inte äger filerna, utan bara rättigheten att ”låna ut” dem. Detta är ett problem, ett annat uppenbart problem på den svenska marknaden, är att utbudet av e-böcker är så litet.

Nå, vad hade fredsmäklaren Eder för förslag på lösningar då? För, som han själv sa: ”Förläggare får alltså vad de ber om (friktion), men vill ändå inte sätta sig vid förhandlingsbordet. Vet de ens själva var skon klämmer?”. Ja, den frågan kan väl vare sig Eder eller jag svara på, men Eder bjöd i alla fall på förslag till ingångar. Om bibliotek och förlag ingår partnerskap, där bibliotek erbjuder sig att digitalisera backlist, och i gengäld erbjuds bra villkor för att låna ut dessa, kan det i alla fall vara en början. Om frågan om backlist-digitalisering kan vara en väg att hitta tillbaka till förhandlingsbordet kanske det i förlängningen är en ingång till en mer nyanserad diskussion om mid- och frontlist-digitalisering också? Detta blir även ett sätt att fokusera på de gemensamma målen och på hur parterna kan vara till nytta för varandra.

Publit kommer snart att, i konkurrens med Elib, vara en möjlig e-boks-leverantör för biblioteken. Spännande! De samarbetar också med Stockholms stadsbibliotek om digitaliseringen av makarna Myrdals verk (stadsbiblioteket äger rättigheterna till dessa).

Jamen jag vet inte, lite upplyft känner jag mej efter gårdagen. Och inte så lite nyfiken på framtiden för denna fråga. Bor du i Malmö/Lund med omnejd beger du dej med fördel till Espresso House vid Lunds centralstation på söndag klockan 15 och pratar e-böcker med andra ur nätverket e-böcker åt folket. Och kan du inte komma dit så blir det fler möjligheter på andra håll i landet framöver. Till dess kan du gå med i facebook-gruppen med samma namn: e-böcker åt folket. Den hittar du på https://www.facebook.com/#!/groups/457229627627342/

Om du känner att du eller någon annan du känner borde få en fin orange knapp med texten e-böcker åt folket, så kan du höra av dej till mej, så skickar jag en. Det finns några få kvar!