"Va, har någon SKRIVIT läroboken?"

Det är bara att googla är titeln på ett läromedel av Philippa Mannerheim och Katarina Fast Ehrlén (Sanoma Utbildning, 2012). Idag föreläste Mannerheim, själv frilansande journalist med lång lärarerfarenhet, för ett 40-tal (gymnasie)bibliotekarier och lärare i Uppsala. Det handlade om informationssökning och källkritik, med utgångspunkt i hennes egna erfarenheter som lärare.

Mannerheim startade i sin egen känsla av att "nej, detta fungerar inte - eleverna lär sej inte det jag vill att de ska lära sej", och konstaterade att hon i början av sin lärarbana utgått från att det är möjligt att instruera fram ett källkritiskt förhållningssätt hos eleverna. "Följer du den här checklistan så blir det bra" liksom. Men det blev det ju inte, inte på allvar. Vad göra då?

Philippa Mannerheim utger sej inte för att sitta på något facit, däremot har hon idéer om hur arbetet med informationssökning och källkritik kan göras på ett sätt så att det blir både bättre och roligare (och därmed automatiskt leder till ett mer befäst lärande hos eleverna - när vi har roligt är det nämligen mycket mer sannolikt att vi också lär oss något). Det hon föreslår är att lärare och/eller skolbibliotekarier ska ägna tid åt att göra stora sökningar tillsammans i grupp. Samtals-googla, helt enkelt, som ett slags genrepedagogiskt grepp på informationssökning och källkritik: om vi först gör en grundlig sökning tillsammans, och låter det ta den tid det tar, så har eleverna sedan en bra modell för hur de kan gå tillväga när de själva ska söka och värdera källor.

Istället för att varje elev ska skriva "ett arbete" (åh, detta förhatliga ord!) om varsitt ämne föreslår Mannerheim att vi ska börja i den andra änden. Hitta ett ämne som engagerar eleverna, och titta tillsammans på det ämnet ur många olika perspektiv. Då blir det också lättare för eleverna att tillsammans söka, diskutera och värdera källor. Hon exemplifierar med en elevgrupp som förra hösten ville förstå bakgrunden till tragedin på Utöya - utifrån elevernas frågor började de tillsammans, i helklass, ett stort sökäventyr. Så småningom delade de in klassen i grupper, som fick i uppgift att undersöka olika aspekter. Sedan samlades man i helklass igen, och berättade för varandra vad man hittat, och var. Att arbeta på det sättet kan tyckas tidskrävande och omständigt, men jag föreställer mej att det är en ansträngning man har igen flera gånger om, på lite längre sikt.

Några budord fick vi också med oss, fyra stycken närmare bestämt:

1. Om hela lösningen på en elevuppgift finns på Wikipedia - tänk om!

2. Ge aldrig "traditionella" texttyper som hemuppgift!

3. Ge uppgifter där eleverna får hämta annat stoff än text - statistik, bilder, radio....

4. Lär dina elever att klippa och klistra. Jodå, du läste rätt! Klart de ska lära sej att klippa och klistra, det är en del av research-processen, men det är INTE det som är slutprodukten. Och det är den distinktionen som är viktig att prata om!

Ett annat smart tips är att "byta form". Har eleverna läst något, låt dem berätta muntligt om sin läsning! Har de hört något, låt dem skriva om vad de hört! Eller låt dem göra en film, ett radioinslag eller något annat.

Detta inlägg har rubriken "Va, har någon SKRIVIT läroboken?", ett belysande citat från en av Mannerheims elever. För samtidigt som vi pratar mycket med eleverna om vikten av att vara källkritisk hamnar läroböckerna förvånansvärt lätt vid sidan av den diskussionen. Som om läroböcker vore något organiskt och neutralt, en självklar samling av "sanningar" i ett visst ämne. Så är det förstås inte, och om det ska vi prata med våra elever: Det är någon eller några personer som skrivit den här läroboken, och innehållet och urvalet speglar så klart just den eller de personernas världsbild, värderingar och förgivettaganden.

Mannerheim gav flera exempel på förfärande skev könsfördelning i ett antal läromedel i samhällskunskap och historia - i en samhällskunskapsbok från ett av de stora läromedelsförlagen (jag säger inte vilket!) förekom i hela boken inalles fyra (!!) kvinnor. Att lärare ändå köper dessa böcker, kan man invända - det finns ju faktiskt alternativ. Philippa Mannerheims förklaring är helt enkelt att många lärare vill ha läromedel de kan känna igen sig i.

I den bästa av världar skulle jag säga att det är varje lärares ansvar att se till att hen inte sätter vad som helst i händerna på sina elever, men som det ser ut i skolan idag är det få lärare förunnat att hela tiden få arbeta med de läromedel de helst skulle vilja ha - det finns helt enkelt inte pengar till det. Men alla lärare har råd att tillsammans med sina elever ägna tid åt källkritisk diskussion kring det/de läromedel som används i klassen.

Avslutningsvis, en mannerheimsk devis som appellerar till min uppväxt i kyliga Norrbotten: Det finns inga dåliga källor, bara dåliga sätt att använda källor.

Be careful out there!/ Lisa