Det här med representation

År 2009 kunde den hågade läsa att UNT satt samman en genusgrupp. Bland annat skulle denna grupp arbeta för en jämnare representation av kvinnor och män i text och bild. Det lät bra, och var inte en dag för tidigt. Tyvärr verkar gruppens arbete inte ha haft någon vidare effekt, åtminstone inte vad gäller vissa redaktioner på tidningen. När jag för några veckor sedan skrev ett blogginlägg om UNT och skidåkning mejlade jag länken till mitt blogginlägg till tidningens chefredaktör Hanna Stjerne, till sportchefen Susanna Lans samt hennes parhäst Daniel Legue. Dessutom skickade jag en kopia till Håkan Lundh, den krönikör jag går hårdast åt i inlägget. Jag uttryckte mej mycket diplomatiskt i mejlet, och efterlyste återkoppling och diskussion. Ingen av de fyra har svarat på mitt mejl. För mej ger det i alla fall en vink om vilken dignitet man ger frågan.

Förra helgen åt jag lunch med en vän som också är UNT-prenumerant, sportintresserad och kvinna. Även hon har vid flera tillfällen reagerat över att UNT så förvånande sällan finner det motiverat att själva skriva, eller för den delen publicera TT-texter, om damidrott. Hon konstaterade torrt att det just denna lördag inte funnits en enda notis eller artikel om damers, kvinnors eller flickors idrottande på UNT:s sportsidor. Jag tar det igen: inte en enda notis eller artikel.

Så idag kunde jag kunde inte längre låta bli. Jag gick hem och rotade fram UNT från de senaste två veckorna, noga räknat från den 10 till den 25 mars. En tidning, från den 18 mars, hade väl katten ätit upp, så jag gör mitt lilla räkneexempel på fjorton dagars sportbevakning i min lokaltidning. Vi talar om en sektion i tidningen som snittar nånstans mellan fyra och fem sidor per dag, om vi undantar de rena resultatsidorna med tabeller och liknande.

Några iakttagelser om UNT:s bevakning av damers, kvinnors, flickors idrottande:

3 av 14 dagar: ingenting - alltså inte en enda notis eller artikel.
4 av 14 dagar: 2 notiser eller mindre
Sammanlagt under 14 dagar: 11 notiser (varav 7 från TT), 12 artiklar (varav 3 från TT).

Om vi tittar lite närmre på artiklarna är det endast 1 (en!) som är större än en halvsida, en TT-artikel om Pia Sundhage och landslaget. 8 av 12 artiklar är en kvartssida eller mindre. Lägger vi ihop hela materialet (11 notiser och 12 artiklar, varav de flesta mycket korta) fyller de mellan tummen och pekfingret fem sidor i tidningen. Lika stort utrymme, alltså, som sporten har i UNT varje dag. Det innebär att inte ens 10 % av det som skrivs och publiceras på UNT-sporten handlar om damer, kvinnor och flickor. Ja, jag måste ta den siffran igen: inte ens 10 %.

Det var, faktiskt, ännu värre än jag trodde. Och det är ju för det första väldigt tråkigt, och för det andra väldigt dåligt. Vill en se det från den ljusa sidan så är förbättringspotentialen enorm. Kanske kan man börja med att ta hjälp av tidningens egen genusgrupp. Om den nu finns kvar, vill säga. När jag ser de här siffrorna har jag ärligt talat lite svårt att tro det.

Be careful out there!/ Lisa

If Book Then...

...the future of publishing, now.

Man är lite förväntansfull. Man träffar gamla förlagskollegor. Man testar den lite vågade mingelfrågan "Jaha, är du en intressant person?". (Den visar sej fungera). Man pratar bibliotekspolitik redan över surdegsbrödet och morgonkaffet "The absolute coolest conference on publishing" är ambitionen, och det blir femton talare. Wow. Och nu börjar det, med en trumvirvel. Fortsättning följer!

Vem bestämmer att herrstafetten är viktigast?

Jag är uppväxt med att ha en lokaltidning - och med att läsa den. När jag växte upp var det Piteå-tidningen som gällde. Jag lärde mej mycket tidigt att det var ingen idé att be någon av mina föräldrar om något innan de läst dagens tidning, och gärna också bytt några ord om innehållet i den. Rätt snart blev jag själv tidningsläsare, och eftersom jag redan då hade ett till besatthet gränsande intresse för idrott så läste jag framför allt sportsidorna.

Efter studenten flyttade jag till Umeå och började läsa Västerbottens-Kuriren, VK. Mina korridors- och kollektivkompisar, liksom senare min pojkvän, lärde sej rätt snabbt att det inte var nån idé att ens prata med mej innan jag läst dagens tidning. 2006 flyttade jag till Uppsala, och VK byttes ut till UNT.  

Förutom det där med att läsa lokaltidningen är jag också uppväxt med längdskidåkning: att åka skidor, och att titta på när andra åker skidor. Det var bara så det var. Man läser sin lokaltidning och man är intresserad av skidåkning. Punkt. Och det fastnade. Jag följer bloggar om längdskidåkning och av längdskidåkare, jag läser allt som skrivs i tidningarna och jag ser allt jag kommer åt som sänds i teve och på webben.

Av detta följer att vinter-OS och skid-VM är närmast heliga tilldragelser för mej. I år, 2013, är ett VM-år, och det är nu knappt en vecka sedan årets VM-äventyr avslutades, denna gång i italienska Val di Fiemme. Halva nöjet för den någorlunda initierade åskådaren är att spekulera innan: hur ska det gå i tävlingarna, hur är formen för de åkare man särskilt gärna skulle unna en framgång, hur många svenska medaljer kan det tänkas bli (ja, om man nu råkar heja på de svenska åkarna, det vill säga)... Ja, jag tror ni fattar. 

De flesta dagstidningar (oavsett om vi talar lokalpress eller rikstäckande tidningar) använder TT-artiklar för att referera själva skidtävlingarna på ett mästerskap som OS eller VM, men de flesta håller sej ändå med en eller annan krönikör eller kolumnist som liksom ger sin personliga bild av sakernas tillstånd i skidspåren. Inför, under och efter mästerskapet. Och just detta, att det är deras personliga bild, det har jag aldrig haft något att invända mot, det är en del av poängen med att skriva krönikor och kolumner. Men så var det ju det här att jag råkade hamna i Uppsala, att jag är en inbiten anhängare av idén med att ha en lokaltidning, att jag i sex år ätit UNT till frukost. 

Det var inte som att jag inte reflekterat över det innan, men under förra skid-VM, som ägde rum i Oslo för två år sedan, så började jag se ett tröttsamt mönster. UNT har en skidkrönikör som heter Håkan Lundh. Han kan mycket om längdskidåkning, det tvivlar jag inte på. Men att hans bild av den riktiga, viktiga skidåkningen handlar om vresiga, snoriga män, det är rätt uppenbart (om detta har han också - på ett både roligt och träffande sätt - skrivit i en krönika i år). Men då, under VM i Oslo började jag alltså se ett mönster i Lundhs krönikor. Till sist fick jag bara övernog, och droppen var en krönika som handlade om att oavsett tidigare svenska framgångar i Oslo-VM så var det ändå herrarnas stafett som räknades. Som var viktigast. Jaha ja. Jag mejlade lite till Hr Lundh, och fick så småningom ett svar som i sin helhet löd som följer:

"Smaken är som baken. Lite lustigt att jag för bara en kvart sen fick en e-post som inte alls var lika tråkig och onyanserad sin [sic!] din. En trevlig helg på dej!/ Håkan Lundh"   

Mina mejl var skickade med en uppriktig avsikt: att ställa frågor och väcka någon form av diskussion. Jag tror, på allvar, att tidingarnas sportsidor spelar en viktig roll när det kommer till att förmedla vad idrott är och kan vara, vilka idrotten angår. Med det följer också ett ansvar att fundera över hur text och bild landar hos läsaren. Inte minst hos unga läsare. Hur påverkas unga, (skidintresserade) tjejer och killar av att läsa att herrstafetten självklart är VM:s höjdpunkt? Hur påverkas unga människor - och människor överhuvudtaget - av sportsidor som ensidigt fokuserar på mäns och killars idrottande? (Som läsare av lokaltidningars sportsidor under bra många år nu kan jag konstatera att jag aldrig varit med om maken till UNT när det gäller sådan ensidig bevakning av herridrott framför damidrott - detta gäller alltså inte bara skidåkning.)

Jag tycker inte att det är okej att krönikören på en stor dagstidning två dagar i samma vecka skriver att herrstafetten är VM:s stora och självklara höjdpunkt. Det står jag fortfarande fast vid. Jag tycker inte att det svar Håkan Lundh skickade till mej då, för två år sen, var vidare konstruktivt heller. Jag tycker nämligen att varje skrivande människa, journalist eller krönikör eller vad man nu är, måste kunna bemöta invändningar och frågor från sina läsare på ett mer nyanserat sätt. Jag skriver själv läromedel på ett stort förlag, och vet att det händer att jag missar saker, att jag gör ett onyanserat urval eller att det smyger sej in rena felaktigheter. Jag uppskattar när de lärare eller elever som använder mina böcker hör av sej med synpunkter - det är en del av mitt eget lärande, av min egen utveckling.

Så, nu spolar vi fram bandet två år, till det skid-VM som just avslutats. Men om vi tittar på UNT och Håkan Lundhs krönikor, så kunde vi lika bra vara kvar i 2011. Allt är nämligen precis likadant, och måndag den 25 februari i år kan vi på UNT:s förstasida läsa att "Höjdpunkten är herrarnas stafett" (se bilden överst i detta inlägg). Jaha ja.

I en krönika en vecka tidigare (UNT 18 mars)hade vi då dessutom fått oss följande dos Håkan Lundh till livs:

"Damskidåkningen är inte särskilt spännande, inte ens för mig som kan sitta i timmar framför tv:n även om bäste svensk haltar runt en kvart efter alla andra. Det handlar bara om Björgen, Kowalczyk och Johaug."

Jaha ja, igen. Jag kunde inte låta bli att testa det där påståendet: Finns det, sett till resultaten i tävlingarna fram till VM, fog för att säga att skidåkning för damer säsongen 2012/2013 handlar om tre åkare? Nej, visade det sej. Inte alls. Det är så klart Håkan Lundhs ensak att avgöra om han tycker att det är spännande eller inte att titta på damskidåkning, men att det bara handlar om tre åkare är rent hitte-på. Lite snabb räkning ger följande: inför VM hade det körts 21 tävlingar i världscupen (om varje etapp i Tour de ski räknas som en enskild tävling). 21 tävlingar, 7 olika segrare, 8 åkare med tre eller fler pallplatser, sammanlagt 22 olika åkare på pallen. 22 är liksom betydligt fler än 3.

Och då kan jag inte låta bli att, igen, fundera över det här med ansvar, och hur text och bilder landar hos läsaren. Här hemma har jag en dotter på fem år som just börjat stava sej igenom texter. Jag funderar på hur det kommer att påverka henne att läsa i tidningen att "Höjdpunkten är herrarnas stafett" eller "Damskidåkningen är inte särskilt intressant...". Jag tänker på hur lätt det vore att skapa andra, eller i alla fall fler, bilder.

Och jag tänker att det är en händelse som ser ut som en tanke, att inbetalningsavin för ytterligare ett år med UNT landade i brevlådan mitt under skid-VM. En avi jag inte kommer att betala. Intresset för längdskidåkning kommer jag att föra vidare till mina barn, men lokaltidningen får de klara sej utan. I alla fall tills vidare. "Just nu klurar jag en del på hur vi ska jobba framöver på UNT-sporten" skriver sportchefen Susanna Lans (UNT 1 mars). Tja, ett bra svar kunde ju vara: för mer jämställdhet på UNT:s sportsidor. 

Det är den 8 mars idag. Be careful out there!/ Lisa



blood on blood

...och repetition är som bekant kunskapens moder. Så lite försiktigt kan vi väl anta att de ord vi möter många gånger i en text, de orden lär vi oss. Eftersom jag inte riktigt kan släppa gårdagens möte med boken Farfar berättar om Zoltan (se förra inlägget) så roade jag mej med att titta lite på vilka innehållsord som repeteras mer än en gång i Zoltan-boken. Så här ser listan ut:

ben
blod
blodpöl
död
hugga
häst
riddare
rädd
seger
soldat
svärd
vapen

Och så kan jag inte avhålla mej från ett kort textutdrag från sidan 15: "Tänder, ögon och blod flög runt i luften. Hans [Zoltans] sparkar var så hårda att ett helt huvud kunde åka av."

Nä, det här är fan inte okej. Inte alls okej.

Be careful out there! /Lisa

There will be blood

Några fakta, först.

Svenska barn och unga läser allt sämre och lägger allt mindre del av sin fria tid på att läsa. I synnerhet gäller detta för pojkar och unga män. Detta blir mycket tydligt redan vid en översiktlig läsning av Litteraturutredningen. Mina erfarenheter från åren som lärare i grundskola, gymnasieskola och på universitetet ger mig heller ingen anledning att ifrågasätta dessa fakta.

Några tankar, sedan.

Läsning av (framför allt) skönlitteratur är viktigt av fler skäl än de som anförs i Litteraturutredningen, där ett starkt fokus ligger på de mer instrumentella värdena av läsningen: människor behöver, skriver utredarna, kunna läsa "för att som medborgare fullt ut kunna delta i det demokratiska samtalet" (sid. 31) Därtill är "läsförståelse avgörande för att individen ska få goda förutsättningar i ett kunskapsintensivt samhälle." (ibid.). Det är alltså läsfärdigheten som betonas, inte själva läsningen, läsandet, vad det gör med oss som läser när vi läser något som griper tag, som tar oss med, som för en stund låter oss se världen genom någon annans ögon.

Och då tänker jag att det är där vi borde börja, i att se till att alla som jobbar med barn och unga och läsning, i skolor, bibliotek och på andra håll, får riktigt bra förutsättningar att på allvar hjälpa barn och unga att hitta just sina böcker. För, som en kollega sa idag: "Hur lätt är det, när du står där med 30 ungar och vet att du (och bara du!) har 45 minuter på dej att se till att varje unge har en bok i handen?" Ja, och vilka är oddsen då, att alla, eller ens många dessutom står där med rätt bok? Med rätt bok menar jag en bok som faktiskt gör något med den som läser boken, något utöver att lägga x sidor läst text till läsloggen. För jag är övertygad om att läsfärdigheten utvecklas fan så mycket bättre och snabbare om vi förmår hjälpa barn och unga att hitta de där böckerna som får hjärtat att slå lite snabbare.

Några känslor, till sist.

Det är frestande att tänka att det finns en quick fix. Att det går att, liksom efter en mall, skriva de där böckerna som får alla barn att vilja läsa. Och, jomen, ibland är både intentionen och resultatet åtminstone habilt. Men ibland blir det inte alls det. Tidigare idag, på ett fördjupningsmöte på min arbetsplats, föll det sig så att vi idkade lite högläsning ur boken Farfar berättar om Zoltan av Per Østergaard (Hegas förlag), en bok som riktar sej till nybörjarläsare. Intentionen är inte särskilt ogenomskinlig, det lär ha varit nåt i stil med: "Få se, nu ska vi skriva en bok för läsovilliga pojkar som har det lite motigt med bokstäverna. Vad ska vi hitta på?" Ja, och så kombineras några förväntat lyckade ingredienser: riddare, soldater, blod, blodpölar, maskingevär (!!!), avhuggna kroppsdelar samt en huvudperson vars namn börjar på Z.

Det gjorde mej ledsen och liksom...trött att läsa den här boken. Vilket förtroende har författare och förlag för sina små läsare egentligen? Vilken är författarens och förlagets föreställning om små pojkar? Vad vill man med att skriva en sådan här bok? Vem är det tänkt att läsaren ska kunna identifiera sej med? Och hur är det möjligt att missa korrekturfel på så glest skrivna sidor?

Vill du bilda dej en egen uppfattning? Kolla in http://www.hegas.se/dokument/430119.pdf   

Och som vanligt: be careful out there!/ Lisa