Vem bestämmer att herrstafetten är viktigast?

Jag är uppväxt med att ha en lokaltidning - och med att läsa den. När jag växte upp var det Piteå-tidningen som gällde. Jag lärde mej mycket tidigt att det var ingen idé att be någon av mina föräldrar om något innan de läst dagens tidning, och gärna också bytt några ord om innehållet i den. Rätt snart blev jag själv tidningsläsare, och eftersom jag redan då hade ett till besatthet gränsande intresse för idrott så läste jag framför allt sportsidorna.

Efter studenten flyttade jag till Umeå och började läsa Västerbottens-Kuriren, VK. Mina korridors- och kollektivkompisar, liksom senare min pojkvän, lärde sej rätt snabbt att det inte var nån idé att ens prata med mej innan jag läst dagens tidning. 2006 flyttade jag till Uppsala, och VK byttes ut till UNT.  

Förutom det där med att läsa lokaltidningen är jag också uppväxt med längdskidåkning: att åka skidor, och att titta på när andra åker skidor. Det var bara så det var. Man läser sin lokaltidning och man är intresserad av skidåkning. Punkt. Och det fastnade. Jag följer bloggar om längdskidåkning och av längdskidåkare, jag läser allt som skrivs i tidningarna och jag ser allt jag kommer åt som sänds i teve och på webben.

Av detta följer att vinter-OS och skid-VM är närmast heliga tilldragelser för mej. I år, 2013, är ett VM-år, och det är nu knappt en vecka sedan årets VM-äventyr avslutades, denna gång i italienska Val di Fiemme. Halva nöjet för den någorlunda initierade åskådaren är att spekulera innan: hur ska det gå i tävlingarna, hur är formen för de åkare man särskilt gärna skulle unna en framgång, hur många svenska medaljer kan det tänkas bli (ja, om man nu råkar heja på de svenska åkarna, det vill säga)... Ja, jag tror ni fattar. 

De flesta dagstidningar (oavsett om vi talar lokalpress eller rikstäckande tidningar) använder TT-artiklar för att referera själva skidtävlingarna på ett mästerskap som OS eller VM, men de flesta håller sej ändå med en eller annan krönikör eller kolumnist som liksom ger sin personliga bild av sakernas tillstånd i skidspåren. Inför, under och efter mästerskapet. Och just detta, att det är deras personliga bild, det har jag aldrig haft något att invända mot, det är en del av poängen med att skriva krönikor och kolumner. Men så var det ju det här att jag råkade hamna i Uppsala, att jag är en inbiten anhängare av idén med att ha en lokaltidning, att jag i sex år ätit UNT till frukost. 

Det var inte som att jag inte reflekterat över det innan, men under förra skid-VM, som ägde rum i Oslo för två år sedan, så började jag se ett tröttsamt mönster. UNT har en skidkrönikör som heter Håkan Lundh. Han kan mycket om längdskidåkning, det tvivlar jag inte på. Men att hans bild av den riktiga, viktiga skidåkningen handlar om vresiga, snoriga män, det är rätt uppenbart (om detta har han också - på ett både roligt och träffande sätt - skrivit i en krönika i år). Men då, under VM i Oslo började jag alltså se ett mönster i Lundhs krönikor. Till sist fick jag bara övernog, och droppen var en krönika som handlade om att oavsett tidigare svenska framgångar i Oslo-VM så var det ändå herrarnas stafett som räknades. Som var viktigast. Jaha ja. Jag mejlade lite till Hr Lundh, och fick så småningom ett svar som i sin helhet löd som följer:

"Smaken är som baken. Lite lustigt att jag för bara en kvart sen fick en e-post som inte alls var lika tråkig och onyanserad sin [sic!] din. En trevlig helg på dej!/ Håkan Lundh"   

Mina mejl var skickade med en uppriktig avsikt: att ställa frågor och väcka någon form av diskussion. Jag tror, på allvar, att tidingarnas sportsidor spelar en viktig roll när det kommer till att förmedla vad idrott är och kan vara, vilka idrotten angår. Med det följer också ett ansvar att fundera över hur text och bild landar hos läsaren. Inte minst hos unga läsare. Hur påverkas unga, (skidintresserade) tjejer och killar av att läsa att herrstafetten självklart är VM:s höjdpunkt? Hur påverkas unga människor - och människor överhuvudtaget - av sportsidor som ensidigt fokuserar på mäns och killars idrottande? (Som läsare av lokaltidningars sportsidor under bra många år nu kan jag konstatera att jag aldrig varit med om maken till UNT när det gäller sådan ensidig bevakning av herridrott framför damidrott - detta gäller alltså inte bara skidåkning.)

Jag tycker inte att det är okej att krönikören på en stor dagstidning två dagar i samma vecka skriver att herrstafetten är VM:s stora och självklara höjdpunkt. Det står jag fortfarande fast vid. Jag tycker inte att det svar Håkan Lundh skickade till mej då, för två år sen, var vidare konstruktivt heller. Jag tycker nämligen att varje skrivande människa, journalist eller krönikör eller vad man nu är, måste kunna bemöta invändningar och frågor från sina läsare på ett mer nyanserat sätt. Jag skriver själv läromedel på ett stort förlag, och vet att det händer att jag missar saker, att jag gör ett onyanserat urval eller att det smyger sej in rena felaktigheter. Jag uppskattar när de lärare eller elever som använder mina böcker hör av sej med synpunkter - det är en del av mitt eget lärande, av min egen utveckling.

Så, nu spolar vi fram bandet två år, till det skid-VM som just avslutats. Men om vi tittar på UNT och Håkan Lundhs krönikor, så kunde vi lika bra vara kvar i 2011. Allt är nämligen precis likadant, och måndag den 25 februari i år kan vi på UNT:s förstasida läsa att "Höjdpunkten är herrarnas stafett" (se bilden överst i detta inlägg). Jaha ja.

I en krönika en vecka tidigare (UNT 18 mars)hade vi då dessutom fått oss följande dos Håkan Lundh till livs:

"Damskidåkningen är inte särskilt spännande, inte ens för mig som kan sitta i timmar framför tv:n även om bäste svensk haltar runt en kvart efter alla andra. Det handlar bara om Björgen, Kowalczyk och Johaug."

Jaha ja, igen. Jag kunde inte låta bli att testa det där påståendet: Finns det, sett till resultaten i tävlingarna fram till VM, fog för att säga att skidåkning för damer säsongen 2012/2013 handlar om tre åkare? Nej, visade det sej. Inte alls. Det är så klart Håkan Lundhs ensak att avgöra om han tycker att det är spännande eller inte att titta på damskidåkning, men att det bara handlar om tre åkare är rent hitte-på. Lite snabb räkning ger följande: inför VM hade det körts 21 tävlingar i världscupen (om varje etapp i Tour de ski räknas som en enskild tävling). 21 tävlingar, 7 olika segrare, 8 åkare med tre eller fler pallplatser, sammanlagt 22 olika åkare på pallen. 22 är liksom betydligt fler än 3.

Och då kan jag inte låta bli att, igen, fundera över det här med ansvar, och hur text och bilder landar hos läsaren. Här hemma har jag en dotter på fem år som just börjat stava sej igenom texter. Jag funderar på hur det kommer att påverka henne att läsa i tidningen att "Höjdpunkten är herrarnas stafett" eller "Damskidåkningen är inte särskilt intressant...". Jag tänker på hur lätt det vore att skapa andra, eller i alla fall fler, bilder.

Och jag tänker att det är en händelse som ser ut som en tanke, att inbetalningsavin för ytterligare ett år med UNT landade i brevlådan mitt under skid-VM. En avi jag inte kommer att betala. Intresset för längdskidåkning kommer jag att föra vidare till mina barn, men lokaltidningen får de klara sej utan. I alla fall tills vidare. "Just nu klurar jag en del på hur vi ska jobba framöver på UNT-sporten" skriver sportchefen Susanna Lans (UNT 1 mars). Tja, ett bra svar kunde ju vara: för mer jämställdhet på UNT:s sportsidor. 

Det är den 8 mars idag. Be careful out there!/ Lisa