"Va, har någon SKRIVIT läroboken?"

Det är bara att googla är titeln på ett läromedel av Philippa Mannerheim och Katarina Fast Ehrlén (Sanoma Utbildning, 2012). Idag föreläste Mannerheim, själv frilansande journalist med lång lärarerfarenhet, för ett 40-tal (gymnasie)bibliotekarier och lärare i Uppsala. Det handlade om informationssökning och källkritik, med utgångspunkt i hennes egna erfarenheter som lärare.

Mannerheim startade i sin egen känsla av att "nej, detta fungerar inte - eleverna lär sej inte det jag vill att de ska lära sej", och konstaterade att hon i början av sin lärarbana utgått från att det är möjligt att instruera fram ett källkritiskt förhållningssätt hos eleverna. "Följer du den här checklistan så blir det bra" liksom. Men det blev det ju inte, inte på allvar. Vad göra då?

Philippa Mannerheim utger sej inte för att sitta på något facit, däremot har hon idéer om hur arbetet med informationssökning och källkritik kan göras på ett sätt så att det blir både bättre och roligare (och därmed automatiskt leder till ett mer befäst lärande hos eleverna - när vi har roligt är det nämligen mycket mer sannolikt att vi också lär oss något). Det hon föreslår är att lärare och/eller skolbibliotekarier ska ägna tid åt att göra stora sökningar tillsammans i grupp. Samtals-googla, helt enkelt, som ett slags genrepedagogiskt grepp på informationssökning och källkritik: om vi först gör en grundlig sökning tillsammans, och låter det ta den tid det tar, så har eleverna sedan en bra modell för hur de kan gå tillväga när de själva ska söka och värdera källor.

Istället för att varje elev ska skriva "ett arbete" (åh, detta förhatliga ord!) om varsitt ämne föreslår Mannerheim att vi ska börja i den andra änden. Hitta ett ämne som engagerar eleverna, och titta tillsammans på det ämnet ur många olika perspektiv. Då blir det också lättare för eleverna att tillsammans söka, diskutera och värdera källor. Hon exemplifierar med en elevgrupp som förra hösten ville förstå bakgrunden till tragedin på Utöya - utifrån elevernas frågor började de tillsammans, i helklass, ett stort sökäventyr. Så småningom delade de in klassen i grupper, som fick i uppgift att undersöka olika aspekter. Sedan samlades man i helklass igen, och berättade för varandra vad man hittat, och var. Att arbeta på det sättet kan tyckas tidskrävande och omständigt, men jag föreställer mej att det är en ansträngning man har igen flera gånger om, på lite längre sikt.

Några budord fick vi också med oss, fyra stycken närmare bestämt:

1. Om hela lösningen på en elevuppgift finns på Wikipedia - tänk om!

2. Ge aldrig "traditionella" texttyper som hemuppgift!

3. Ge uppgifter där eleverna får hämta annat stoff än text - statistik, bilder, radio....

4. Lär dina elever att klippa och klistra. Jodå, du läste rätt! Klart de ska lära sej att klippa och klistra, det är en del av research-processen, men det är INTE det som är slutprodukten. Och det är den distinktionen som är viktig att prata om!

Ett annat smart tips är att "byta form". Har eleverna läst något, låt dem berätta muntligt om sin läsning! Har de hört något, låt dem skriva om vad de hört! Eller låt dem göra en film, ett radioinslag eller något annat.

Detta inlägg har rubriken "Va, har någon SKRIVIT läroboken?", ett belysande citat från en av Mannerheims elever. För samtidigt som vi pratar mycket med eleverna om vikten av att vara källkritisk hamnar läroböckerna förvånansvärt lätt vid sidan av den diskussionen. Som om läroböcker vore något organiskt och neutralt, en självklar samling av "sanningar" i ett visst ämne. Så är det förstås inte, och om det ska vi prata med våra elever: Det är någon eller några personer som skrivit den här läroboken, och innehållet och urvalet speglar så klart just den eller de personernas världsbild, värderingar och förgivettaganden.

Mannerheim gav flera exempel på förfärande skev könsfördelning i ett antal läromedel i samhällskunskap och historia - i en samhällskunskapsbok från ett av de stora läromedelsförlagen (jag säger inte vilket!) förekom i hela boken inalles fyra (!!) kvinnor. Att lärare ändå köper dessa böcker, kan man invända - det finns ju faktiskt alternativ. Philippa Mannerheims förklaring är helt enkelt att många lärare vill ha läromedel de kan känna igen sig i.

I den bästa av världar skulle jag säga att det är varje lärares ansvar att se till att hen inte sätter vad som helst i händerna på sina elever, men som det ser ut i skolan idag är det få lärare förunnat att hela tiden få arbeta med de läromedel de helst skulle vilja ha - det finns helt enkelt inte pengar till det. Men alla lärare har råd att tillsammans med sina elever ägna tid åt källkritisk diskussion kring det/de läromedel som används i klassen.

Avslutningsvis, en mannerheimsk devis som appellerar till min uppväxt i kyliga Norrbotten: Det finns inga dåliga källor, bara dåliga sätt att använda källor.

Be careful out there!/ Lisa

e-boks-evangeliet enligt Eder

Det har knappast gått att undgå e-boks-frågan under det senaste året – det har tyckts och tänkts, förhandlats och föreslagits, förhandlingar har avbrutits, och det är uppenbart att frågan är en het potatis. Igår föreläste Hannes Eder på Regionbibliotek Stockholm, under rubriken ”e-boken och biblioteket”. Eder är till vardags teknisk chef på Publit, en tjänst som hjälper författare och förlag att publicera böcker. Jag var där, och jag tyckte det var bra.

Att Hannes Eder har en bakgrund som ”fredsmäklare” på Västbanken känns inte fel – precis som medling förutsätter också e-boks-frågan att människor med olika perspektiv på frågan sätter sig ned vid samma bord och faktiskt lyssnar på varandra. Men jag återkommer till det.  

Eder började med att konstatera att e-böcker från början var ”en sorglig historia” och att ingen trodde att det ”skulle bli nåt”. Men det blev det ju, som vi vet, något som blev extra tydligt när Eder snabbt penslade fram utvecklingen med hjälp av en internationell utblick (främst USA men också UK). När såväl förlag som leverantörer (detta i USA, enligt Eders exempel) plötsligt höjer priser med flera hundra procent, och bibliotek ser sig tvungna att säga upp avtal med sina leverantörer, ja då förstår man att potatisen är minst lika het på andra håll.

Det är inte heller svårt att förstå varför den är het: e-boksfrågan handlar i grunden om både bibliotekens och förlagens överlevnad, och i stridens hetta tycks det lätt att glömma att parterna också har gemensamma intressen. Läsare, till exempel, är ett sådant gemensamt intresse. Eller, som det uttrycktes på facebook-gruppen e-böcker åt folket härom veckan: ”Bibliotek skapar läsare. Läsare är något som förlag vill ha.” Jo, så är det faktiskt!

Eder presenterade schematiskt tre olika affärsmodeller för e-boks-utlån. Kanske känner du redan till dem, men om inte så kommer de här i korthet:

Accessmodellen, som i Sverige tillhandahålls via Elib, innebär att hur många användare som helst samtidigt kan ”låna” samma e-bok. De svenska folkbiblioteken betalar Elib en viss bestämd kostnad för varje nedladdning (i nuläget 20 kronor per nedladdning).

Mot den uppenbara fördelen att låntagare inte behöver köa för att få ”låna” en e-bok får vi här ställa de ekonomiska aspekterna – bibliotek vill att användarna ska låna böcker, men när nu allt fler användare vill ha e-boks-formatet innebär accessmodellen (snabbt) ökande kostnader för biblioteken, kostnader som dessutom är svåra att planera för och överblicka. På många håll i landet har man infört olika begränsningar för att i någon mån göra det möjligt för biblioteken att ha koll på sina kostnader för e-böcker – till exempel ett visst antal samtidiga lån eller ett visst antal lån under en 7-dagars eller 28-dagarsperiod. Senast i veckan gick Göteborg ut med att man sänker gränsen från tre till två lån per 7-dagarsperiod. Uppsala följer efter med samma begränsning från 1 februari nästa år.

Licensmodellen är ett försök att efterlikna hanteringen av den fysiska boken, som ju bara kan lånas av en person i taget. Biblioteket köper då en eller flera licens/er på en e-bok och varje licens fungerar sedan som en fysisk bok – har vi fyra licenser på Zlatan-boken kan fyra personer samtidigt ”låna” den, övriga får vackert vänta. Fördelen är förstås att det är enklare att ha överblick över kostnaderna med denna modell, men den gör samtidigt att vi missar en av e-bokens mest överlägsna fördelar: samtidig tillgänglighet für alle.

Abonnemangsmodellen, till sist, innebär att biblioteket betalar en viss summa för att få tillgång till en bestämd katalog av böcker under en viss tidsperiod.

Oavsett modell, gäller att biblioteket inte äger filerna, utan bara rättigheten att ”låna ut” dem. Detta är ett problem, ett annat uppenbart problem på den svenska marknaden, är att utbudet av e-böcker är så litet.

Nå, vad hade fredsmäklaren Eder för förslag på lösningar då? För, som han själv sa: ”Förläggare får alltså vad de ber om (friktion), men vill ändå inte sätta sig vid förhandlingsbordet. Vet de ens själva var skon klämmer?”. Ja, den frågan kan väl vare sig Eder eller jag svara på, men Eder bjöd i alla fall på förslag till ingångar. Om bibliotek och förlag ingår partnerskap, där bibliotek erbjuder sig att digitalisera backlist, och i gengäld erbjuds bra villkor för att låna ut dessa, kan det i alla fall vara en början. Om frågan om backlist-digitalisering kan vara en väg att hitta tillbaka till förhandlingsbordet kanske det i förlängningen är en ingång till en mer nyanserad diskussion om mid- och frontlist-digitalisering också? Detta blir även ett sätt att fokusera på de gemensamma målen och på hur parterna kan vara till nytta för varandra.

Publit kommer snart att, i konkurrens med Elib, vara en möjlig e-boks-leverantör för biblioteken. Spännande! De samarbetar också med Stockholms stadsbibliotek om digitaliseringen av makarna Myrdals verk (stadsbiblioteket äger rättigheterna till dessa).

Jamen jag vet inte, lite upplyft känner jag mej efter gårdagen. Och inte så lite nyfiken på framtiden för denna fråga. Bor du i Malmö/Lund med omnejd beger du dej med fördel till Espresso House vid Lunds centralstation på söndag klockan 15 och pratar e-böcker med andra ur nätverket e-böcker åt folket. Och kan du inte komma dit så blir det fler möjligheter på andra håll i landet framöver. Till dess kan du gå med i facebook-gruppen med samma namn: e-böcker åt folket. Den hittar du på https://www.facebook.com/#!/groups/457229627627342/

Om du känner att du eller någon annan du känner borde få en fin orange knapp med texten e-böcker åt folket, så kan du höra av dej till mej, så skickar jag en. Det finns några få kvar!

mera e-böcker åt folket!

om kärlek och e-böcker

Jag kommer från Piteå i Norrbotten. Där är man försiktig med stororden, i synnerhet när det kommer till beröm och uppskattning. Om något smakar gott kan man kosta på sej ett "Det här var inte så dåligt". Trots många år i exil är jag präglad av det, och har fortfarande svårt att få stororden att ligga riktigt bra i munnen. Kärlek. Älska. Hata. Jag övar på det, men oftast väljer jag andra ord. Hur hänger det här ihop med e-böcker undrar du kanske. Vänta, jag kommer dit om en liten stund!

Så länge jag kan minnas har jag tyckt om ord. Att fundera över, leka med, smaka på, läsa, skriva. Utan att jag riktigt vet hur det gått till (och utan att det egentligen var planen från början) kan jag idag konstatera att jag hela mitt vuxna liv levt på mina ord. Jag har forskat och undervisat, jobbat på förlag, skrivit läroböcker och arbetat med biblioteksfrågor. Jag har läst, skrivit, pratat, och lyssnat mej fram, och väldigt ofta har jag gjort allt detta just på bibliotek. Jag har pluggat på bibliotek, jag har förberett och hållit föredrag och jag har läst och skrivit böcker där. Jag har haft tentaångest på bibliotek, jag har analyserat världen (den stora och den lilla) tillsammans med vänner och jag har blivit förälskad och smyghånglat mellan hyllorna (men just det är så länge sen så det är fan preskriberat vid det här laget). Bland mycket annat.

Hur som helst: jag tycker att idén med bibliotek är så sjukt bra och smart, så om jag inte var från Piteå skulle jag förmodligen säga att jag älskar bibliotek. Kanske till och med med versaler - att jag ÄLSKAR bibliotek! En plats dit alla är välkomna, var och en på sina villkor och utan att behöva betala något eller för den delen prestera något. En plats för alla, med fri tillgång till information och litteratur, kultur och samhällsdebatt, och därigenom ett värn för både yttrandefrihet och demokrati. Så har det varit i sisådär hundra år nu, alltsedan folkbiblioteken gavs rätten att fritt tillhandahålla litteratur. Så vill jag att det ska fortsätta att vara. För det krävs en bra och långsiktig lösning på e-boks-frågan, där biblioteken också i framtiden är fria att köpa in och låna ut vilka titlar de vill - oavsett format.

Tycker du som jag? Eller vet du inte riktigt vad du tycker, men vill ta reda på mer? Eller tycker du inte alls som jag och vill diskutera frågan eller klaga lite? Oavsett vilket tycker jag att du ska gå med i Facebook-gruppen e-böcker åt folket. Om det sen är så att du ska åka till Bok & Bibliotek så kan du - om du vill förstås - haka på gruppens aktion för e-böcker åt folket. Du kan också kolla in Svensk biblioteksförenings hemsida, www.biblioteksforeningen.org där det finns sprillans nytt material för dej som vill veta mer om e-böcker på bibliotek.

Be careful out there/ Lisa

 

We'll always have Helsinki

Uteserveringen på Ravintola Loiste. Mycket bättre än så blir det inte. Word.

Barbro goes Helsinki

Innan vi lämnade kongressområdet på onsdagskvällen hann vi också slinka in på ett besök i Uppsalas eminenta bokbuss Barbro, som ärade IFLA med ett besök. Vi var inte direkt ensamma om att vilja ta oss en titt på Barbro, om man säger så. På bilden syns nöjda Uppsalakollegorna I och Å.

Inspiring, surprising, empowering, del 4

Rookie-panelen har haft sitt sista onsite-möte. Det var underbart och sorgligt - nyss kom vi hit, plötsligt ska vi åka hem. Med massa nya tankar, frågor, idéer och kanske framför allt: nya vänner. M, M och D, ni har varit världens finaste #extended family under den här veckan! Detta är rookie-panelens topplista för onsdagen.

Inspiring

Ja tanken på att nästa IFLA går av stapeln i Singapore. Till exempel. Men också alla smarta e-tjänster som vi fick höra om idag - läs mer om det nedanför.

Surprising

Att vi fick ett bord på Ravintola Loistes uteservering för det sista onsite-mötet med vår nya #extendedfamily. Solen sken. När middagen var slut kändes det sorgligt.

Empowering

Hela onsdagens session på temat "What does the e-library mean for the public library users?". Men allra mest att höra om bibliotek som själva utvecklar OCH äger nya smarta tjänster. Inte sitter i knät på några leverantörer. Timo Tumminen och Heini Oikkonen från Helsinki City Library presenterade sin superbt stiliga och smarta app.

/Lisa

Om att unna sej. Och svaret på frågan "När äter man croissanter?"

Panelen sticker emellan med ett kort inlägg om nutrition. För IFLA:nde kräver påfyllning också av glykogen-depåerna. Ungefär som Vasaloppet: när man egentligen bara vill lägga sej ned så fortsätter man ändå. Då är det läge att unna sej!

Idag behövde vi unna oss croissanter. Näringstätt, gott och inte för sött. Och så är det, enades vi om, något särskilt med just croissanter. De är förknippade med att vara på resa - till exempel identifierade vi den obligatoriska Flygplats-croissanten  och den typiska Uteservering i en främmande stad-croissanten. Och idag alltså IFLA-croissanten. (Inom parentes inte den sämsta eftersom den är bakad på Fazer Café). Nu klarar vi några timmar IFLA:nde till trots obefintligt antal timmar sömn inatt.

Och dessutom, som en kollega på hemmaplan skrev på Instagram igår: man vill ju inte bli smal ;-) / Lisa

Inspiring, surprising, empowering, del 3

Så här inspirerade, överraskade och stärkta känner vi i rookie-panelen oss idag. På bilden syns D delta i en finsk (?) långdans på Cultural Evening som avslutade dagens program.

Mellan dans, mat och musik hann panelen fila lite på dagens topplista. Här är den:

Inspiring

President's Theme Session, där Hanna Nikkanen (finsk journalist), Anna Troberg från Piratpartiet och Chris Coward (jo, han heter så) gav oss flera perspektiv på hur internet förändrat samhället, och vad vi som jobbar med bibliotek kan göra för att vara med och påverka framtiden. "Vilket samhälle vill vi lämna till våra barnbarn?" frågade sej Inga Lundén som inledde sessionen, och Anna Troberg förstärkte frågan till ett "How shall we all live?". Det är onekligen enkelt att peka ut andra länder och ondgöra sej över deras starka kontroll av internet, men innan vi gör det kanske vi ska städa på vår egen bakgård?

Surprising

Här skulle jag berätta tre riktigt osannolika IFLA-historier. Men det vete fan om jag vågar. Så jag nöjer mej med att konstatera att vi i panelen var rätt överraskade över att se kön till Cultural Evening ringla lång som till en Springsteen-konsert. Tack och lov för somliga av oss (inga namn) var biljettkontrollen inte lika sträng som på en konsertarena.

Empowering 

Rebecca Hope Renard (session 141) som berättade om projektet Youth 202 i Washington. Där får ungdomar (de flesta från marginaliserade grupper) tillsammans arbeta med att skapa webb och radio av unga, för unga, om ämnen som de unga själva väljer. Hands on empowering - följ på Twitter på @youth202 och kolla in webbsidan youth202.org

För övrigt har panelen besökt Kiasma, sjungit karaoke och åkt mycket spårvagn. Nu kan vi inte annat än sova - imorgon är det plenarföreläsning halv nio. Be there, or... /Lisa

Inspiring, surprising, empowering, del 2

Rookiepanelen har sammanträtt, den här gången på båten ut till Sveaborg. Här är några av våra Inspiring, Surprising och Empowering Moments från måndagen:

Inspiring

Session 94, "Creating a culture for innovation and change - Management and Marketing with Academic and Research Libraries". Här gavs inte bara idén att låna en antropolog utan det bjöds också på work out-övningar för att hålla jobbpassionen vid liv. Och mycket mera. Gilla gilla!

Surprising

Det kan väl inte betraktas som annat än överraskande när en finsk kollega frågar om han får köpa våra själar. Lite IFLA goes Faust, sådär. Och för den som undrar: nej, vi sålde inte.

Empowering

Session 98, "Generation Google needs us: new roles for visibility in the digital age for information and reference Services. I synnerhet Sara Wingate Gray "Reference Librarianship on the Fly: rakning the Librarian out of the Library". Starta ett gerilla-bibliotek, någon?

Att åka båt ut till Suomenlinna (Sveaborg) en nästan vindstilla sommarkväll var inte heller fel. Och rätt så överraskande var det att hitta en fantastisk liten pärla till restaurang gömd bland brädstaplar, rostiga grävmaskiner och fallfärdiga förvaringsbyggnader. Ibland måste man gå fel för att hitta rätt! / Lisa och resten av den svenska rookiepanelen (vi kan fortsätta kalla dem M, M och D)

Låna en antropolog!

Det ska erkännas att jag är en ivrig förespråkare för kvalitativa metoder. Inte så att jag inte tycker att kvantitativa undersökningar kan ha sina poänger - de behövs självklart för att ge oss en uppfattning om tendenser och trender, peka ut riktning och formulera hypoteser om sakers tillstånd. Men ändå, det som verkligen får mej att gå igång är kvalitativa studier; ge mej mer av djupintervjuer, dagböcker, deltagande observationer!

Nyss lyssnade jag på Susan Gibbons (Yale University, New Haven, USA) som pratade under rubriken "Techniques to understand the changing need of library users". Och är det inte just det vi så gärna vill förstå? Användarnas förändrade behov, och hur vi kan möta dem.

I Gibbons version var en möjlig lösning att låna undersökningsmetoder från antropologin. Eller, i just det här fallet, inte bara metoderna utan också själva antropologen. Utifrån mycket konkreta frågeställningar har bibliotekets personal, tillsammans med nämnda antropolog, lyckats göra studenterna delaktiga i bibliotekets förändringsarbete.

En forskningsfråga var helt enkelt "How do students research and write papers?". 25 studenter djupintervjuades och fick också rita vägen från idé till färdigt paper. (Det underliggande syftet var förstås att personalen ville veta varför studenterna i så pass liten grad använde sej av biblioteket i sitt paper-skrivande.) Det visade sej att merparten av studenterna helt enkelt ringde hem till mamma och/eller pappa. Pratade om uppgiften, bad om råd, mejlade utkast för att mamma eller pappa skulle läsa.

Det här något överraskande resultatet ledde till att de tidigare biblioteksvisningarna för nya studenter skippades. För, som Gibbons la fram det (fri översättning!): "Den första dagen på en fyraårig utbildning har studenterna tusen andra saker i huvudet. Är det här rätt utbildning för mej? Kommer jag att komma överens med min rumskompis? Kommer mina nya klasskompisar att tycka om mej? Borde jag ha gjort slut med min flickvän? De har inte tid att tänka på att biblioteket kan vara nyttigt om en månad eller ett halvår." Så vad göra? Men så klart: ordna biblioteksvisningar för - föräldrarna. Och minsann, genast hittade fler studenter till biblioteket.

Flera forskningsfrågor rörde rummets utformning. Vad tycker studenterna är viktigt? Var i biblioteket känner de sej hemma? Hur ser ett bra och ändamålsenligt bibliotek ut när studenterna får vara med och tycka? En metod var att ett antal studenter försågs med kameror och ombads fotografera olika saker: en plats på biblioteket där jag känner mej hemma, en plats på biblioteket där jag känner mej "lost", de saker jag alltid har i min väska när jag går till universitetet, min studieplats hemma osv.

Ett tydligt resultat var att nästan alla studenter hade egna lap tops. Nu började arbetet med att bli ett "lap top friendly library". Antalet fasta datorplatser minskades och istället kunde man lägga resurser på bra trådlöst nätverk, låsbara skåp där studenterna kan låsa in värdesaker, och förstås massor av eluttag så att studenterna kan sitta med sina lap tops överallt i biblioteket. Och, voilá, studenterna började komma till biblioteket för att arbeta med sina uppgifter.

Så mycket spännande man skulle kunna göra! När jag kommer hem vill jag låna en antropolog! Undrar om Fanny Ambjörnsson är ledig?/ Lisa

Pelmeni

Inspiring, surprising, empowering del 1

Vi åt middag ikväll, M & M och jag. Ja jag vet, det är lite krångligt att båda heter M, men det är så det är. I alla fall; vi enades om att varje IFLA-dag välja ut några saker som varit extra Inspiring, Surprising och Empowering (detta är alltså ledorden för årets konferens). Här är ett första förslag för idag:

Inspiring

Sveriges handbollsherrar som mot alla odds spelade hem en silvermedalj med rätt mycket guldsmak. De gav helt enkelt fan i alla som sa att de var chanslösa, visade hjärta och vilja på ett fantastiskt sätt. Det har vid första anblicken inte så mycket med bibliotek att göra, men det har strängt taget inte jultomten heller.

Inspiring 2

Att stå med utsikt över mässhallen och titta på vimlet av biblioteksengagerade människor där nedanför. Att tänka på att vi är så många, från så många håll i världen, som utifrån våra olika förutsättningar jobbar för samma saker. För demokratin och det fria ordet, för fri tillgång till information, för att människor ska kunna göra verklighet av sina drömmar. Att prata med människor från alla möjliga hörn av världen (och att ibland glömma bort sej och prata engelska fastän den man pratar med helt bevisligen är svensk).

Surprising

Pelmeni. Rysk maträtt som närmast kan beskrivas som mycket små exemplar av pitepalt, ackompanjerat av saltgurka, smetana och rödlöksmarmelad. Så gott så man svimmar - en riktig mat-surprise. Vill du också bli överraskad? Ta då av från Mannerheimgatan i höjd med Nationalmuseum och leta dej fram till Museonkatu (Museigatan). Slink in på nummer 17, där hittar du KuuKuu. Och du blir inte besviken.

Empowering

Ingrid Parents anförande på invigningen. Fick oss alla att känna att fan, vi är viktiga, det vi gör är viktigt och på riktigt, det spelar roll. En bra känsla att ta med sej under veckan.

För övrigt kan jag bara konstatera att det obegripliga med IFLA gradvis blir alltmer begripligt; jag vet var jag ska gå (ja, under förutsättning att jag lyckas välja en session när det finns så mycket att välja på). Jag har testat att smita mellan olika sessioner (det gick också bra!) och på det hela taget är jag idag en mycket mindre förvirrad rookie än igår. Återstår att se om utvecklingen fortsätter i samma riktning under resten av veckan.

Ja, och så lyckades jag ju få hälften av D & M att titta på handbollsfinalen. Det är ändå, givet förutsättningarna, ett bra utfall. Imorgon ska jag bland mycket annat heja på D & L vid deras poster session. Och så tror jag att jag ska skriva lite om utvärdering. För hur jag än gör verkar jag hamna i diskussioner som handlar om just det. Men för nu: god natt. / Lisa

We're only in it for the cupcakes

Stoppa valfriheten

Men hjälp, kan någon göra ett personligt program åt mej? JAG KAN INTE VÄLJA! Det GÅR inte. Herregud, jag som inte ens kan välja vad jag ska äta på restaurang. Och hur förhålla sig till fakta: OS-final i handboll för herrar krockar med Opening Party.  Jag som föresatt mej att lära D och M titta på sport. Tror att oddsen är höga på den!

Nu är det snart dags för session 75: Sleepwalking into a control Society. Det blir under alla omständigheter spännande. Och lite stolt är jag över att jag faktiskt lyckats välja. / Lisa

IFLA-OS 1-0

Invigningen av IFLA 2012 inleddes med en fantastisk Tervetulojoiku (välkommen-jojk). Potpurrier av brittisk pop i all ära, men jojk vinner, varje dag. Jojk är, utan tvekan, det nya svart!

Inledningstalet börjar något oväntat med en bild på jultomten. Hur hänger jultomten ihop med bibliotek? Till exempel: bibliotek är generösa som jultomten, bibliotek överraskar, bibliotek uppfyller människors drömmar. Därifrån är kopplingen till internationellt biblioteksarbete given: lära av varandra, hjälpas åt att utvecklas och bli bättre - kunna vara än mer generösa, överraska mer, uppfylla fler människors drömmar. Och arrangörerna (inte minst de 300 volontärerna) vill också vara våra jultomtar den här veckan, fylla våra julstrumpor med spännande, fina och överraskande presenter. Jamen, det känner vi redan - vi som förvirrat frågat oss fram, och fått svar på alla våra frågor av glada och oändligt tålmodiga volontärer.

Ingrid Parent, IFLA-president, konstaterade i sitt tal att "you rarely have the opportunity to thank, and maybe embarass, your husband in front of a few thousand people". Så Parent tog chansen! Publiken skrattade, och jo, lite generad blev han nog, den tålmodige maken. Sedan lämnades maken därhän och Parent övergick till att tala om bibliotekets betydelse för demokratiseringen i världen, bibliotekets - och det internationella bibliotekssamarbetets - betydelse för hotade språk och kulturer runt om i världen, och för att hitta vettiga och hållbara lösningar på gemensamma, aktuella frågor. e-böcker åt folket, till exempel ;-) 

Det känns, på riktigt, som att vi är små små delar i något stort och fint. Klyschigt? Ja, som fan. Men inte desto mindre: fint. Och en bra känsla. Tack! Kiitos!

Invigning

Idag avslutas OS, men här på IFLA är det dags för invigning. Vi sitter bänkade, förväntansfulla, nästan längst fram. Vi är ju här för att se och lära, och vill inte missa något. 

Morgonens Newcomers Session bjöd på en upprepning av goda råd från tidigare: våga prata med dem du inte känner, var inte rädd att ta kontakt med folk. Och förstås en massa pepp! En av våra finska bekantskaper från gårdagskvällen satt med på podiet och berättade om sina rookie-erfarenheter från IFLA i Göteborg. Newcomers Session avslutades med en episk cupcake-frossa - det verkar troligt att vårt huvudsakliga näringsintag under veckan kommer att bestå av choklad. Och nu, alltså: invigning. Återkommer med rapport efteråt. Och, förstås, bilder!

Det är inte vi som springer i finalen

Prolog (nyss): Vi sitter på en irländsk pub vid järnvägsstationen, en finsk kollega tipsade oss om att gå hit. Det är coverband i bakgrunden och OS på teven, och min kollega (vi kan kalla honom D) och jag pratar bibliotek med några kollegor från vårt östra grannland. 

Det är en livlig diskussion, men det är ändå OS på teven, och jag anar att snart, mycket snart ska Jamaicas herrar sätta ett flott världsrekord på 4 x 100 meter. Så jag tittar lite på teven ändå, ser kamerorna zooma in stjärnorna på uppvärmningsarenan, ler åt att deras ackrediteringar är till förvillelse lika våra nyfådda IFLA-ackrediteringar. 

Jag tänker att om vi var OS-deltagare skulle D och jag vara med i utvecklingslaget, vi skulle med vara för att se och lära, för att lära oss att inte förvillas av allt det stora. Det är liksom inte vi som springer i finalen. Inte nu. Men se ska vi alltså göra, och lära. Och just när jag tänker det korsar Usain Bolt mållinjen och det är världsrekord flera gånger om. Se och lära, alltså.

För några månader sedan, i Stockholm, ett nätverksmöte för svenska IFLA-deltagare. Vi som aldrig varit med får en massa bra råd. Prata med folk du inte känner, våga välja - och välja bort. Ha sköna skor. Det låter ungefär som de råd jag fick inför min första Roskildefestival, och jag tänker att det kanske är ungefär som Roskilde: man fattar inte riktigt förrän man är där.

Så är det dags. Jag har läst det inte helt pedagogiska programmet fram- och baklänges, men jag fattar fortfarande inte riktigt. Och dagen innan jag ska åka går mina sköna Converse sönder. Jag åker till Helsingfors i svenska träskor (tänker att nya Converse kan jag lika bra köpa på plats). Ja, och så sitter jag på Arlanda och känner mej som Anne på Grönkulla när hon ska börja på seminariet. Sådär som att jag skulle ge vad som helst för att se ett bekant ansikte. Det gör jag tyvärr inte, och flygplanet är jättelitet, och ingen har jag att hålla i handen.

När vi landar inser jag att en kollega (vi kan kalla henne M) har suttit på raden bakom mej i flyget. Nu känns allt lite bättre: med fast mark under fötterna, och någon att hänga med. Vi tar bussen in till stan, pratar om vad vi förväntar oss av veckan, bestämmer att ses på Nordic Caucas på kvällen. (Bara en sån sak: Nordic Caucas - vad kan det vara?)

Det känns skönt att checka in på mitt helt bekanta hotell, jag var här i juni och personalen säjer välkommen tillbaka, roligt att se dej igen! Det spelar ingen roll om det bara är nåt de säjer, det KÄNNS bra.

D och jag har stämt träff på Fazer Café - vi är ju ändå i Helsingfors - och efter en chokladbaserad och väldigt sen lunch får jag köpa nya Converse Sedan är det dags att leta sej till konferensarenan. Vi går av spårvagnen på fel ställe två gånger, men skam den som ger sej! En vänlig själ hjälper oss att registrera oss och sedan är det ändå inte så hotfullt. Vi hittar till rätt sal, ser bekanta ansikten. Det här ska nog gå bra. Från podiet pratar Inga Lundén med nordiska kollegor om e-boksfrågan, om biblioteket som demokratisk arena, om ett framtida, mångspråkigt IFLA. Jag hittar igen M i vimlet efteråt, pratar med andra bekanta.

M, D och jag går och äter, sammanstrålar sedan med nordiska kollegor på den tidigare nämnda irländska puben. Det är här det börjar. Fortsättning följer imorgon, i nya Converse. Svarta. Och vem vet, imorgon kanske D eller M, eller båda. gästar den här bloggen med sina IFLA-intryck. / Lisa