År 2009 kunde den hågade läsa att UNT satt samman en genusgrupp. Bland annat skulle denna grupp arbeta för en jämnare representation av kvinnor och män i text och bild. Det lät bra, och var inte en dag för tidigt. Tyvärr verkar gruppens arbete inte ha haft någon vidare effekt, åtminstone inte vad gäller vissa redaktioner på tidningen. När jag för några veckor sedan skrev ett blogginlägg om UNT och skidåkning mejlade jag länken till mitt blogginlägg till tidningens chefredaktör Hanna Stjerne, till sportchefen Susanna Lans samt hennes parhäst Daniel Legue. Dessutom skickade jag en kopia till Håkan Lundh, den krönikör jag går hårdast åt i inlägget. Jag uttryckte mej mycket diplomatiskt i mejlet, och efterlyste återkoppling och diskussion. Ingen av de fyra har svarat på mitt mejl. För mej ger det i alla fall en vink om vilken dignitet man ger frågan.
Förra helgen åt jag lunch med en vän som också är UNT-prenumerant, sportintresserad och kvinna. Även hon har vid flera tillfällen reagerat över att UNT så förvånande sällan finner det motiverat att själva skriva, eller för den delen publicera TT-texter, om damidrott. Hon konstaterade torrt att det just denna lördag inte funnits en enda notis eller artikel om damers, kvinnors eller flickors idrottande på UNT:s sportsidor. Jag tar det igen: inte en enda notis eller artikel.
Så idag kunde jag kunde inte längre låta bli. Jag gick hem och rotade fram UNT från de senaste två veckorna, noga räknat från den 10 till den 25 mars. En tidning, från den 18 mars, hade väl katten ätit upp, så jag gör mitt lilla räkneexempel på fjorton dagars sportbevakning i min lokaltidning. Vi talar om en sektion i tidningen som snittar nånstans mellan fyra och fem sidor per dag, om vi undantar de rena resultatsidorna med tabeller och liknande.
Några iakttagelser om UNT:s bevakning av damers, kvinnors, flickors idrottande:
3 av 14 dagar: ingenting - alltså inte en enda notis eller artikel.
4 av 14 dagar: 2 notiser eller mindre
Sammanlagt under 14 dagar: 11 notiser (varav 7 från TT), 12 artiklar (varav 3 från TT).
Om vi tittar lite närmre på artiklarna är det endast 1 (en!) som är större än en halvsida, en TT-artikel om Pia Sundhage och landslaget. 8 av 12 artiklar är en kvartssida eller mindre. Lägger vi ihop hela materialet (11 notiser och 12 artiklar, varav de flesta mycket korta) fyller de mellan tummen och pekfingret fem sidor i tidningen. Lika stort utrymme, alltså, som sporten har i UNT varje dag. Det innebär att inte ens 10 % av det som skrivs och publiceras på UNT-sporten handlar om damer, kvinnor och flickor. Ja, jag måste ta den siffran igen: inte ens 10 %.
Det var, faktiskt, ännu värre än jag trodde. Och det är ju för det första väldigt tråkigt, och för det andra väldigt dåligt. Vill en se det från den ljusa sidan så är förbättringspotentialen enorm. Kanske kan man börja med att ta hjälp av tidningens egen genusgrupp. Om den nu finns kvar, vill säga. När jag ser de här siffrorna har jag ärligt talat lite svårt att tro det.
Be careful out there!/ Lisa
måndag 25 mars 2013
torsdag 21 mars 2013
If Book Then...
...the future of publishing, now.
Man är lite förväntansfull. Man träffar gamla förlagskollegor. Man testar den lite vågade mingelfrågan "Jaha, är du en intressant person?". (Den visar sej fungera). Man pratar bibliotekspolitik redan över surdegsbrödet och morgonkaffet "The absolute coolest conference on publishing" är ambitionen, och det blir femton talare. Wow. Och nu börjar det, med en trumvirvel. Fortsättning följer!
Man är lite förväntansfull. Man träffar gamla förlagskollegor. Man testar den lite vågade mingelfrågan "Jaha, är du en intressant person?". (Den visar sej fungera). Man pratar bibliotekspolitik redan över surdegsbrödet och morgonkaffet "The absolute coolest conference on publishing" är ambitionen, och det blir femton talare. Wow. Och nu börjar det, med en trumvirvel. Fortsättning följer!
torsdag 7 mars 2013
Vem bestämmer att herrstafetten är viktigast?
Jag är uppväxt med att ha en lokaltidning - och med att läsa den. När jag växte upp var det Piteå-tidningen som gällde. Jag lärde mej mycket tidigt att det var ingen idé att be någon av mina föräldrar om något innan de läst dagens tidning, och gärna också bytt några ord om innehållet i den. Rätt snart blev jag själv tidningsläsare, och eftersom jag redan då hade ett till besatthet gränsande intresse för idrott så läste jag framför allt sportsidorna.
Efter studenten flyttade jag till Umeå och började läsa Västerbottens-Kuriren, VK. Mina korridors- och kollektivkompisar, liksom senare min pojkvän, lärde sej rätt snabbt att det inte var nån idé att ens prata med mej innan jag läst dagens tidning. 2006 flyttade jag till Uppsala, och VK byttes ut till UNT.
Förutom det där med att läsa lokaltidningen är jag också uppväxt med längdskidåkning: att åka skidor, och att titta på när andra åker skidor. Det var bara så det var. Man läser sin lokaltidning och man är intresserad av skidåkning. Punkt. Och det fastnade. Jag följer bloggar om längdskidåkning och av längdskidåkare, jag läser allt som skrivs i tidningarna och jag ser allt jag kommer åt som sänds i teve och på webben.
Av detta följer att vinter-OS och skid-VM är närmast heliga tilldragelser för mej. I år, 2013, är ett VM-år, och det är nu knappt en vecka sedan årets VM-äventyr avslutades, denna gång i italienska Val di Fiemme. Halva nöjet för den någorlunda initierade åskådaren är att spekulera innan: hur ska det gå i tävlingarna, hur är formen för de åkare man särskilt gärna skulle unna en framgång, hur många svenska medaljer kan det tänkas bli (ja, om man nu råkar heja på de svenska åkarna, det vill säga)... Ja, jag tror ni fattar.
De flesta dagstidningar (oavsett om vi talar lokalpress eller rikstäckande tidningar) använder TT-artiklar för att referera själva skidtävlingarna på ett mästerskap som OS eller VM, men de flesta håller sej ändå med en eller annan krönikör eller kolumnist som liksom ger sin personliga bild av sakernas tillstånd i skidspåren. Inför, under och efter mästerskapet. Och just detta, att det är deras personliga bild, det har jag aldrig haft något att invända mot, det är en del av poängen med att skriva krönikor och kolumner. Men så var det ju det här att jag råkade hamna i Uppsala, att jag är en inbiten anhängare av idén med att ha en lokaltidning, att jag i sex år ätit UNT till frukost.
Det var inte som att jag inte reflekterat över det innan, men under förra skid-VM, som ägde rum i Oslo för två år sedan, så började jag se ett tröttsamt mönster. UNT har en skidkrönikör som heter Håkan Lundh. Han kan mycket om längdskidåkning, det tvivlar jag inte på. Men att hans bild av den riktiga, viktiga skidåkningen handlar om vresiga, snoriga män, det är rätt uppenbart (om detta har han också - på ett både roligt och träffande sätt - skrivit i en krönika i år). Men då, under VM i Oslo började jag alltså se ett mönster i Lundhs krönikor. Till sist fick jag bara övernog, och droppen var en krönika som handlade om att oavsett tidigare svenska framgångar i Oslo-VM så var det ändå herrarnas stafett som räknades. Som var viktigast. Jaha ja. Jag mejlade lite till Hr Lundh, och fick så småningom ett svar som i sin helhet löd som följer:
"Smaken är som baken. Lite lustigt att jag för bara en kvart sen fick en e-post som inte alls var lika tråkig och onyanserad sin [sic!] din. En trevlig helg på dej!/ Håkan Lundh"
Mina mejl var skickade med en uppriktig avsikt: att ställa frågor och väcka någon form av diskussion. Jag tror, på allvar, att tidingarnas sportsidor spelar en viktig roll när det kommer till att förmedla vad idrott är och kan vara, vilka idrotten angår. Med det följer också ett ansvar att fundera över hur text och bild landar hos läsaren. Inte minst hos unga läsare. Hur påverkas unga, (skidintresserade) tjejer och killar av att läsa att herrstafetten självklart är VM:s höjdpunkt? Hur påverkas unga människor - och människor överhuvudtaget - av sportsidor som ensidigt fokuserar på mäns och killars idrottande? (Som läsare av lokaltidningars sportsidor under bra många år nu kan jag konstatera att jag aldrig varit med om maken till UNT när det gäller sådan ensidig bevakning av herridrott framför damidrott - detta gäller alltså inte bara skidåkning.)
Jag tycker inte att det är okej att krönikören på en stor dagstidning två dagar i samma vecka skriver att herrstafetten är VM:s stora och självklara höjdpunkt. Det står jag fortfarande fast vid. Jag tycker inte att det svar Håkan Lundh skickade till mej då, för två år sen, var vidare konstruktivt heller. Jag tycker nämligen att varje skrivande människa, journalist eller krönikör eller vad man nu är, måste kunna bemöta invändningar och frågor från sina läsare på ett mer nyanserat sätt. Jag skriver själv läromedel på ett stort förlag, och vet att det händer att jag missar saker, att jag gör ett onyanserat urval eller att det smyger sej in rena felaktigheter. Jag uppskattar när de lärare eller elever som använder mina böcker hör av sej med synpunkter - det är en del av mitt eget lärande, av min egen utveckling.
Så, nu spolar vi fram bandet två år, till det skid-VM som just avslutats. Men om vi tittar på UNT och Håkan Lundhs krönikor, så kunde vi lika bra vara kvar i 2011. Allt är nämligen precis likadant, och måndag den 25 februari i år kan vi på UNT:s förstasida läsa att "Höjdpunkten är herrarnas stafett" (se bilden överst i detta inlägg). Jaha ja.
I en krönika en vecka tidigare (UNT 18 mars)hade vi då dessutom fått oss följande dos Håkan Lundh till livs:
"Damskidåkningen är inte särskilt spännande, inte ens för mig som kan sitta i timmar framför tv:n även om bäste svensk haltar runt en kvart efter alla andra. Det handlar bara om Björgen, Kowalczyk och Johaug."
Jaha ja, igen. Jag kunde inte låta bli att testa det där påståendet: Finns det, sett till resultaten i tävlingarna fram till VM, fog för att säga att skidåkning för damer säsongen 2012/2013 handlar om tre åkare? Nej, visade det sej. Inte alls. Det är så klart Håkan Lundhs ensak att avgöra om han tycker att det är spännande eller inte att titta på damskidåkning, men att det bara handlar om tre åkare är rent hitte-på. Lite snabb räkning ger följande: inför VM hade det körts 21 tävlingar i världscupen (om varje etapp i Tour de ski räknas som en enskild tävling). 21 tävlingar, 7 olika segrare, 8 åkare med tre eller fler pallplatser, sammanlagt 22 olika åkare på pallen. 22 är liksom betydligt fler än 3.
Och då kan jag inte låta bli att, igen, fundera över det här med ansvar, och hur text och bilder landar hos läsaren. Här hemma har jag en dotter på fem år som just börjat stava sej igenom texter. Jag funderar på hur det kommer att påverka henne att läsa i tidningen att "Höjdpunkten är herrarnas stafett" eller "Damskidåkningen är inte särskilt intressant...". Jag tänker på hur lätt det vore att skapa andra, eller i alla fall fler, bilder.
Och jag tänker att det är en händelse som ser ut som en tanke, att inbetalningsavin för ytterligare ett år med UNT landade i brevlådan mitt under skid-VM. En avi jag inte kommer att betala. Intresset för längdskidåkning kommer jag att föra vidare till mina barn, men lokaltidningen får de klara sej utan. I alla fall tills vidare. "Just nu klurar jag en del på hur vi ska jobba framöver på UNT-sporten" skriver sportchefen Susanna Lans (UNT 1 mars). Tja, ett bra svar kunde ju vara: för mer jämställdhet på UNT:s sportsidor.
Det är den 8 mars idag. Be careful out there!/ Lisa
tisdag 5 februari 2013
blood on blood
...och repetition är som bekant kunskapens moder. Så lite försiktigt kan vi väl anta att de ord vi möter många gånger i en text, de orden lär vi oss. Eftersom jag inte riktigt kan släppa gårdagens möte med boken Farfar berättar om Zoltan (se förra inlägget) så roade jag mej med att titta lite på vilka innehållsord som repeteras mer än en gång i Zoltan-boken. Så här ser listan ut:
ben
blod
blodpöl
död
hugga
häst
riddare
rädd
seger
soldat
svärd
vapen
Och så kan jag inte avhålla mej från ett kort textutdrag från sidan 15: "Tänder, ögon och blod flög runt i luften. Hans [Zoltans] sparkar var så hårda att ett helt huvud kunde åka av."
Nä, det här är fan inte okej. Inte alls okej.
Be careful out there! /Lisa
ben
blod
blodpöl
död
hugga
häst
riddare
rädd
seger
soldat
svärd
vapen
Och så kan jag inte avhålla mej från ett kort textutdrag från sidan 15: "Tänder, ögon och blod flög runt i luften. Hans [Zoltans] sparkar var så hårda att ett helt huvud kunde åka av."
Nä, det här är fan inte okej. Inte alls okej.
Be careful out there! /Lisa
måndag 4 februari 2013
There will be blood
Några fakta, först.
Svenska barn och unga läser allt sämre och lägger allt mindre del av sin fria tid på att läsa. I synnerhet gäller detta för pojkar och unga män. Detta blir mycket tydligt redan vid en översiktlig läsning av Litteraturutredningen. Mina erfarenheter från åren som lärare i grundskola, gymnasieskola och på universitetet ger mig heller ingen anledning att ifrågasätta dessa fakta.
Några tankar, sedan.
Läsning av (framför allt) skönlitteratur är viktigt av fler skäl än de som anförs i Litteraturutredningen, där ett starkt fokus ligger på de mer instrumentella värdena av läsningen: människor behöver, skriver utredarna, kunna läsa "för att som medborgare fullt ut kunna delta i det demokratiska samtalet" (sid. 31) Därtill är "läsförståelse avgörande för att individen ska få goda förutsättningar i ett kunskapsintensivt samhälle." (ibid.). Det är alltså läsfärdigheten som betonas, inte själva läsningen, läsandet, vad det gör med oss som läser när vi läser något som griper tag, som tar oss med, som för en stund låter oss se världen genom någon annans ögon.
Och då tänker jag att det är där vi borde börja, i att se till att alla som jobbar med barn och unga och läsning, i skolor, bibliotek och på andra håll, får riktigt bra förutsättningar att på allvar hjälpa barn och unga att hitta just sina böcker. För, som en kollega sa idag: "Hur lätt är det, när du står där med 30 ungar och vet att du (och bara du!) har 45 minuter på dej att se till att varje unge har en bok i handen?" Ja, och vilka är oddsen då, att alla, eller ens många dessutom står där med rätt bok? Med rätt bok menar jag en bok som faktiskt gör något med den som läser boken, något utöver att lägga x sidor läst text till läsloggen. För jag är övertygad om att läsfärdigheten utvecklas fan så mycket bättre och snabbare om vi förmår hjälpa barn och unga att hitta de där böckerna som får hjärtat att slå lite snabbare.
Några känslor, till sist.
Det är frestande att tänka att det finns en quick fix. Att det går att, liksom efter en mall, skriva de där böckerna som får alla barn att vilja läsa. Och, jomen, ibland är både intentionen och resultatet åtminstone habilt. Men ibland blir det inte alls det. Tidigare idag, på ett fördjupningsmöte på min arbetsplats, föll det sig så att vi idkade lite högläsning ur boken Farfar berättar om Zoltan av Per Østergaard (Hegas förlag), en bok som riktar sej till nybörjarläsare. Intentionen är inte särskilt ogenomskinlig, det lär ha varit nåt i stil med: "Få se, nu ska vi skriva en bok för läsovilliga pojkar som har det lite motigt med bokstäverna. Vad ska vi hitta på?" Ja, och så kombineras några förväntat lyckade ingredienser: riddare, soldater, blod, blodpölar, maskingevär (!!!), avhuggna kroppsdelar samt en huvudperson vars namn börjar på Z.
Det gjorde mej ledsen och liksom...trött att läsa den här boken. Vilket förtroende har författare och förlag för sina små läsare egentligen? Vilken är författarens och förlagets föreställning om små pojkar? Vad vill man med att skriva en sådan här bok? Vem är det tänkt att läsaren ska kunna identifiera sej med? Och hur är det möjligt att missa korrekturfel på så glest skrivna sidor?
Vill du bilda dej en egen uppfattning? Kolla in http://www.hegas.se/dokument/430119.pdf
Och som vanligt: be careful out there!/ Lisa
Svenska barn och unga läser allt sämre och lägger allt mindre del av sin fria tid på att läsa. I synnerhet gäller detta för pojkar och unga män. Detta blir mycket tydligt redan vid en översiktlig läsning av Litteraturutredningen. Mina erfarenheter från åren som lärare i grundskola, gymnasieskola och på universitetet ger mig heller ingen anledning att ifrågasätta dessa fakta.
Några tankar, sedan.
Läsning av (framför allt) skönlitteratur är viktigt av fler skäl än de som anförs i Litteraturutredningen, där ett starkt fokus ligger på de mer instrumentella värdena av läsningen: människor behöver, skriver utredarna, kunna läsa "för att som medborgare fullt ut kunna delta i det demokratiska samtalet" (sid. 31) Därtill är "läsförståelse avgörande för att individen ska få goda förutsättningar i ett kunskapsintensivt samhälle." (ibid.). Det är alltså läsfärdigheten som betonas, inte själva läsningen, läsandet, vad det gör med oss som läser när vi läser något som griper tag, som tar oss med, som för en stund låter oss se världen genom någon annans ögon.
Och då tänker jag att det är där vi borde börja, i att se till att alla som jobbar med barn och unga och läsning, i skolor, bibliotek och på andra håll, får riktigt bra förutsättningar att på allvar hjälpa barn och unga att hitta just sina böcker. För, som en kollega sa idag: "Hur lätt är det, när du står där med 30 ungar och vet att du (och bara du!) har 45 minuter på dej att se till att varje unge har en bok i handen?" Ja, och vilka är oddsen då, att alla, eller ens många dessutom står där med rätt bok? Med rätt bok menar jag en bok som faktiskt gör något med den som läser boken, något utöver att lägga x sidor läst text till läsloggen. För jag är övertygad om att läsfärdigheten utvecklas fan så mycket bättre och snabbare om vi förmår hjälpa barn och unga att hitta de där böckerna som får hjärtat att slå lite snabbare.
Några känslor, till sist.
Det är frestande att tänka att det finns en quick fix. Att det går att, liksom efter en mall, skriva de där böckerna som får alla barn att vilja läsa. Och, jomen, ibland är både intentionen och resultatet åtminstone habilt. Men ibland blir det inte alls det. Tidigare idag, på ett fördjupningsmöte på min arbetsplats, föll det sig så att vi idkade lite högläsning ur boken Farfar berättar om Zoltan av Per Østergaard (Hegas förlag), en bok som riktar sej till nybörjarläsare. Intentionen är inte särskilt ogenomskinlig, det lär ha varit nåt i stil med: "Få se, nu ska vi skriva en bok för läsovilliga pojkar som har det lite motigt med bokstäverna. Vad ska vi hitta på?" Ja, och så kombineras några förväntat lyckade ingredienser: riddare, soldater, blod, blodpölar, maskingevär (!!!), avhuggna kroppsdelar samt en huvudperson vars namn börjar på Z.
Det gjorde mej ledsen och liksom...trött att läsa den här boken. Vilket förtroende har författare och förlag för sina små läsare egentligen? Vilken är författarens och förlagets föreställning om små pojkar? Vad vill man med att skriva en sådan här bok? Vem är det tänkt att läsaren ska kunna identifiera sej med? Och hur är det möjligt att missa korrekturfel på så glest skrivna sidor?
Vill du bilda dej en egen uppfattning? Kolla in http://www.hegas.se/dokument/430119.pdf
Och som vanligt: be careful out there!/ Lisa
fredag 23 november 2012
"Va, har någon SKRIVIT läroboken?"
Det är bara att googla är titeln på ett läromedel av Philippa Mannerheim och Katarina Fast Ehrlén (Sanoma Utbildning, 2012). Idag föreläste Mannerheim, själv frilansande journalist med lång lärarerfarenhet, för ett 40-tal (gymnasie)bibliotekarier och lärare i Uppsala. Det handlade om informationssökning och källkritik, med utgångspunkt i hennes egna erfarenheter som lärare.
Mannerheim startade i sin egen känsla av att "nej, detta fungerar inte - eleverna lär sej inte det jag vill att de ska lära sej", och konstaterade att hon i början av sin lärarbana utgått från att det är möjligt att instruera fram ett källkritiskt förhållningssätt hos eleverna. "Följer du den här checklistan så blir det bra" liksom. Men det blev det ju inte, inte på allvar. Vad göra då?
Philippa Mannerheim utger sej inte för att sitta på något facit, däremot har hon idéer om hur arbetet med informationssökning och källkritik kan göras på ett sätt så att det blir både bättre och roligare (och därmed automatiskt leder till ett mer befäst lärande hos eleverna - när vi har roligt är det nämligen mycket mer sannolikt att vi också lär oss något). Det hon föreslår är att lärare och/eller skolbibliotekarier ska ägna tid åt att göra stora sökningar tillsammans i grupp. Samtals-googla, helt enkelt, som ett slags genrepedagogiskt grepp på informationssökning och källkritik: om vi först gör en grundlig sökning tillsammans, och låter det ta den tid det tar, så har eleverna sedan en bra modell för hur de kan gå tillväga när de själva ska söka och värdera källor.
Istället för att varje elev ska skriva "ett arbete" (åh, detta förhatliga ord!) om varsitt ämne föreslår Mannerheim att vi ska börja i den andra änden. Hitta ett ämne som engagerar eleverna, och titta tillsammans på det ämnet ur många olika perspektiv. Då blir det också lättare för eleverna att tillsammans söka, diskutera och värdera källor. Hon exemplifierar med en elevgrupp som förra hösten ville förstå bakgrunden till tragedin på Utöya - utifrån elevernas frågor började de tillsammans, i helklass, ett stort sökäventyr. Så småningom delade de in klassen i grupper, som fick i uppgift att undersöka olika aspekter. Sedan samlades man i helklass igen, och berättade för varandra vad man hittat, och var. Att arbeta på det sättet kan tyckas tidskrävande och omständigt, men jag föreställer mej att det är en ansträngning man har igen flera gånger om, på lite längre sikt.
Några budord fick vi också med oss, fyra stycken närmare bestämt:
1. Om hela lösningen på en elevuppgift finns på Wikipedia - tänk om!
2. Ge aldrig "traditionella" texttyper som hemuppgift!
3. Ge uppgifter där eleverna får hämta annat stoff än text - statistik, bilder, radio....
4. Lär dina elever att klippa och klistra. Jodå, du läste rätt! Klart de ska lära sej att klippa och klistra, det är en del av research-processen, men det är INTE det som är slutprodukten. Och det är den distinktionen som är viktig att prata om!
Ett annat smart tips är att "byta form". Har eleverna läst något, låt dem berätta muntligt om sin läsning! Har de hört något, låt dem skriva om vad de hört! Eller låt dem göra en film, ett radioinslag eller något annat.
Detta inlägg har rubriken "Va, har någon SKRIVIT läroboken?", ett belysande citat från en av Mannerheims elever. För samtidigt som vi pratar mycket med eleverna om vikten av att vara källkritisk hamnar läroböckerna förvånansvärt lätt vid sidan av den diskussionen. Som om läroböcker vore något organiskt och neutralt, en självklar samling av "sanningar" i ett visst ämne. Så är det förstås inte, och om det ska vi prata med våra elever: Det är någon eller några personer som skrivit den här läroboken, och innehållet och urvalet speglar så klart just den eller de personernas världsbild, värderingar och förgivettaganden.
Mannerheim gav flera exempel på förfärande skev könsfördelning i ett antal läromedel i samhällskunskap och historia - i en samhällskunskapsbok från ett av de stora läromedelsförlagen (jag säger inte vilket!) förekom i hela boken inalles fyra (!!) kvinnor. Att lärare ändå köper dessa böcker, kan man invända - det finns ju faktiskt alternativ. Philippa Mannerheims förklaring är helt enkelt att många lärare vill ha läromedel de kan känna igen sig i.
I den bästa av världar skulle jag säga att det är varje lärares ansvar att se till att hen inte sätter vad som helst i händerna på sina elever, men som det ser ut i skolan idag är det få lärare förunnat att hela tiden få arbeta med de läromedel de helst skulle vilja ha - det finns helt enkelt inte pengar till det. Men alla lärare har råd att tillsammans med sina elever ägna tid åt källkritisk diskussion kring det/de läromedel som används i klassen.
Avslutningsvis, en mannerheimsk devis som appellerar till min uppväxt i kyliga Norrbotten: Det finns inga dåliga källor, bara dåliga sätt att använda källor.
Be careful out there!/ Lisa
Mannerheim startade i sin egen känsla av att "nej, detta fungerar inte - eleverna lär sej inte det jag vill att de ska lära sej", och konstaterade att hon i början av sin lärarbana utgått från att det är möjligt att instruera fram ett källkritiskt förhållningssätt hos eleverna. "Följer du den här checklistan så blir det bra" liksom. Men det blev det ju inte, inte på allvar. Vad göra då?
Philippa Mannerheim utger sej inte för att sitta på något facit, däremot har hon idéer om hur arbetet med informationssökning och källkritik kan göras på ett sätt så att det blir både bättre och roligare (och därmed automatiskt leder till ett mer befäst lärande hos eleverna - när vi har roligt är det nämligen mycket mer sannolikt att vi också lär oss något). Det hon föreslår är att lärare och/eller skolbibliotekarier ska ägna tid åt att göra stora sökningar tillsammans i grupp. Samtals-googla, helt enkelt, som ett slags genrepedagogiskt grepp på informationssökning och källkritik: om vi först gör en grundlig sökning tillsammans, och låter det ta den tid det tar, så har eleverna sedan en bra modell för hur de kan gå tillväga när de själva ska söka och värdera källor.
Istället för att varje elev ska skriva "ett arbete" (åh, detta förhatliga ord!) om varsitt ämne föreslår Mannerheim att vi ska börja i den andra änden. Hitta ett ämne som engagerar eleverna, och titta tillsammans på det ämnet ur många olika perspektiv. Då blir det också lättare för eleverna att tillsammans söka, diskutera och värdera källor. Hon exemplifierar med en elevgrupp som förra hösten ville förstå bakgrunden till tragedin på Utöya - utifrån elevernas frågor började de tillsammans, i helklass, ett stort sökäventyr. Så småningom delade de in klassen i grupper, som fick i uppgift att undersöka olika aspekter. Sedan samlades man i helklass igen, och berättade för varandra vad man hittat, och var. Att arbeta på det sättet kan tyckas tidskrävande och omständigt, men jag föreställer mej att det är en ansträngning man har igen flera gånger om, på lite längre sikt.
Några budord fick vi också med oss, fyra stycken närmare bestämt:
1. Om hela lösningen på en elevuppgift finns på Wikipedia - tänk om!
2. Ge aldrig "traditionella" texttyper som hemuppgift!
3. Ge uppgifter där eleverna får hämta annat stoff än text - statistik, bilder, radio....
4. Lär dina elever att klippa och klistra. Jodå, du läste rätt! Klart de ska lära sej att klippa och klistra, det är en del av research-processen, men det är INTE det som är slutprodukten. Och det är den distinktionen som är viktig att prata om!
Ett annat smart tips är att "byta form". Har eleverna läst något, låt dem berätta muntligt om sin läsning! Har de hört något, låt dem skriva om vad de hört! Eller låt dem göra en film, ett radioinslag eller något annat.
Detta inlägg har rubriken "Va, har någon SKRIVIT läroboken?", ett belysande citat från en av Mannerheims elever. För samtidigt som vi pratar mycket med eleverna om vikten av att vara källkritisk hamnar läroböckerna förvånansvärt lätt vid sidan av den diskussionen. Som om läroböcker vore något organiskt och neutralt, en självklar samling av "sanningar" i ett visst ämne. Så är det förstås inte, och om det ska vi prata med våra elever: Det är någon eller några personer som skrivit den här läroboken, och innehållet och urvalet speglar så klart just den eller de personernas världsbild, värderingar och förgivettaganden.
Mannerheim gav flera exempel på förfärande skev könsfördelning i ett antal läromedel i samhällskunskap och historia - i en samhällskunskapsbok från ett av de stora läromedelsförlagen (jag säger inte vilket!) förekom i hela boken inalles fyra (!!) kvinnor. Att lärare ändå köper dessa böcker, kan man invända - det finns ju faktiskt alternativ. Philippa Mannerheims förklaring är helt enkelt att många lärare vill ha läromedel de kan känna igen sig i.
I den bästa av världar skulle jag säga att det är varje lärares ansvar att se till att hen inte sätter vad som helst i händerna på sina elever, men som det ser ut i skolan idag är det få lärare förunnat att hela tiden få arbeta med de läromedel de helst skulle vilja ha - det finns helt enkelt inte pengar till det. Men alla lärare har råd att tillsammans med sina elever ägna tid åt källkritisk diskussion kring det/de läromedel som används i klassen.
Avslutningsvis, en mannerheimsk devis som appellerar till min uppväxt i kyliga Norrbotten: Det finns inga dåliga källor, bara dåliga sätt att använda källor.
Be careful out there!/ Lisa
torsdag 8 november 2012
e-boks-evangeliet enligt Eder
Det har knappast gått att undgå e-boks-frågan under det senaste året – det har tyckts och tänkts, förhandlats och föreslagits, förhandlingar har avbrutits, och det är uppenbart att frågan är en het potatis. Igår föreläste Hannes Eder på Regionbibliotek Stockholm, under rubriken ”e-boken och biblioteket”. Eder är till vardags teknisk chef på Publit, en tjänst som hjälper författare och förlag att publicera böcker. Jag var där, och jag tyckte det var bra.
Att Hannes Eder har en bakgrund som ”fredsmäklare” på Västbanken känns inte fel – precis som medling förutsätter också e-boks-frågan att människor med olika perspektiv på frågan sätter sig ned vid samma bord och faktiskt lyssnar på varandra. Men jag återkommer till det.
Eder började med att konstatera att e-böcker från början var ”en sorglig historia” och att ingen trodde att det ”skulle bli nåt”. Men det blev det ju, som vi vet, något som blev extra tydligt när Eder snabbt penslade fram utvecklingen med hjälp av en internationell utblick (främst USA men också UK). När såväl förlag som leverantörer (detta i USA, enligt Eders exempel) plötsligt höjer priser med flera hundra procent, och bibliotek ser sig tvungna att säga upp avtal med sina leverantörer, ja då förstår man att potatisen är minst lika het på andra håll.
Det är inte heller svårt att förstå varför den är het: e-boksfrågan handlar i grunden om både bibliotekens och förlagens överlevnad, och i stridens hetta tycks det lätt att glömma att parterna också har gemensamma intressen. Läsare, till exempel, är ett sådant gemensamt intresse. Eller, som det uttrycktes på facebook-gruppen e-böcker åt folket härom veckan: ”Bibliotek skapar läsare. Läsare är något som förlag vill ha.” Jo, så är det faktiskt!
Eder presenterade schematiskt tre olika affärsmodeller för e-boks-utlån. Kanske känner du redan till dem, men om inte så kommer de här i korthet:
Accessmodellen, som i Sverige tillhandahålls via Elib, innebär att hur många användare som helst samtidigt kan ”låna” samma e-bok. De svenska folkbiblioteken betalar Elib en viss bestämd kostnad för varje nedladdning (i nuläget 20 kronor per nedladdning).
Mot den uppenbara fördelen att låntagare inte behöver köa för att få ”låna” en e-bok får vi här ställa de ekonomiska aspekterna – bibliotek vill att användarna ska låna böcker, men när nu allt fler användare vill ha e-boks-formatet innebär accessmodellen (snabbt) ökande kostnader för biblioteken, kostnader som dessutom är svåra att planera för och överblicka. På många håll i landet har man infört olika begränsningar för att i någon mån göra det möjligt för biblioteken att ha koll på sina kostnader för e-böcker – till exempel ett visst antal samtidiga lån eller ett visst antal lån under en 7-dagars eller 28-dagarsperiod. Senast i veckan gick Göteborg ut med att man sänker gränsen från tre till två lån per 7-dagarsperiod. Uppsala följer efter med samma begränsning från 1 februari nästa år.
Licensmodellen är ett försök att efterlikna hanteringen av den fysiska boken, som ju bara kan lånas av en person i taget. Biblioteket köper då en eller flera licens/er på en e-bok och varje licens fungerar sedan som en fysisk bok – har vi fyra licenser på Zlatan-boken kan fyra personer samtidigt ”låna” den, övriga får vackert vänta. Fördelen är förstås att det är enklare att ha överblick över kostnaderna med denna modell, men den gör samtidigt att vi missar en av e-bokens mest överlägsna fördelar: samtidig tillgänglighet für alle.
Abonnemangsmodellen, till sist, innebär att biblioteket betalar en viss summa för att få tillgång till en bestämd katalog av böcker under en viss tidsperiod.
Oavsett modell, gäller att biblioteket inte äger filerna, utan bara rättigheten att ”låna ut” dem. Detta är ett problem, ett annat uppenbart problem på den svenska marknaden, är att utbudet av e-böcker är så litet.
Nå, vad hade fredsmäklaren Eder för förslag på lösningar då? För, som han själv sa: ”Förläggare får alltså vad de ber om (friktion), men vill ändå inte sätta sig vid förhandlingsbordet. Vet de ens själva var skon klämmer?”. Ja, den frågan kan väl vare sig Eder eller jag svara på, men Eder bjöd i alla fall på förslag till ingångar. Om bibliotek och förlag ingår partnerskap, där bibliotek erbjuder sig att digitalisera backlist, och i gengäld erbjuds bra villkor för att låna ut dessa, kan det i alla fall vara en början. Om frågan om backlist-digitalisering kan vara en väg att hitta tillbaka till förhandlingsbordet kanske det i förlängningen är en ingång till en mer nyanserad diskussion om mid- och frontlist-digitalisering också? Detta blir även ett sätt att fokusera på de gemensamma målen och på hur parterna kan vara till nytta för varandra.
Publit kommer snart att, i konkurrens med Elib, vara en möjlig e-boks-leverantör för biblioteken. Spännande! De samarbetar också med Stockholms stadsbibliotek om digitaliseringen av makarna Myrdals verk (stadsbiblioteket äger rättigheterna till dessa).
Jamen jag vet inte, lite upplyft känner jag mej efter gårdagen. Och inte så lite nyfiken på framtiden för denna fråga. Bor du i Malmö/Lund med omnejd beger du dej med fördel till Espresso House vid Lunds centralstation på söndag klockan 15 och pratar e-böcker med andra ur nätverket e-böcker åt folket. Och kan du inte komma dit så blir det fler möjligheter på andra håll i landet framöver. Till dess kan du gå med i facebook-gruppen med samma namn: e-böcker åt folket. Den hittar du på https://www.facebook.com/#!/groups/457229627627342/
Om du känner att du eller någon annan du känner borde få en fin orange knapp med texten e-böcker åt folket, så kan du höra av dej till mej, så skickar jag en. Det finns några få kvar!
fredag 28 september 2012
lördag 15 september 2012
om kärlek och e-böcker
Jag kommer från Piteå i Norrbotten. Där är man försiktig med stororden, i synnerhet när det kommer till beröm och uppskattning. Om något smakar gott kan man kosta på sej ett "Det här var inte så dåligt". Trots många år i exil är jag präglad av det, och har fortfarande svårt att få stororden att ligga riktigt bra i munnen. Kärlek. Älska. Hata. Jag övar på det, men oftast väljer jag andra ord. Hur hänger det här ihop med e-böcker undrar du kanske. Vänta, jag kommer dit om en liten stund!
Så länge jag kan minnas har jag tyckt om ord. Att fundera över, leka med, smaka på, läsa, skriva. Utan att jag riktigt vet hur det gått till (och utan att det egentligen var planen från början) kan jag idag konstatera att jag hela mitt vuxna liv levt på mina ord. Jag har forskat och undervisat, jobbat på förlag, skrivit läroböcker och arbetat med biblioteksfrågor. Jag har läst, skrivit, pratat, och lyssnat mej fram, och väldigt ofta har jag gjort allt detta just på bibliotek. Jag har pluggat på bibliotek, jag har förberett och hållit föredrag och jag har läst och skrivit böcker där. Jag har haft tentaångest på bibliotek, jag har analyserat världen (den stora och den lilla) tillsammans med vänner och jag har blivit förälskad och smyghånglat mellan hyllorna (men just det är så länge sen så det är fan preskriberat vid det här laget). Bland mycket annat.
Hur som helst: jag tycker att idén med bibliotek är så sjukt bra och smart, så om jag inte var från Piteå skulle jag förmodligen säga att jag älskar bibliotek. Kanske till och med med versaler - att jag ÄLSKAR bibliotek! En plats dit alla är välkomna, var och en på sina villkor och utan att behöva betala något eller för den delen prestera något. En plats för alla, med fri tillgång till information och litteratur, kultur och samhällsdebatt, och därigenom ett värn för både yttrandefrihet och demokrati. Så har det varit i sisådär hundra år nu, alltsedan folkbiblioteken gavs rätten att fritt tillhandahålla litteratur. Så vill jag att det ska fortsätta att vara. För det krävs en bra och långsiktig lösning på e-boks-frågan, där biblioteken också i framtiden är fria att köpa in och låna ut vilka titlar de vill - oavsett format.
Tycker du som jag? Eller vet du inte riktigt vad du tycker, men vill ta reda på mer? Eller tycker du inte alls som jag och vill diskutera frågan eller klaga lite? Oavsett vilket tycker jag att du ska gå med i Facebook-gruppen e-böcker åt folket. Om det sen är så att du ska åka till Bok & Bibliotek så kan du - om du vill förstås - haka på gruppens aktion för e-böcker åt folket. Du kan också kolla in Svensk biblioteksförenings hemsida, www.biblioteksforeningen.org där det finns sprillans nytt material för dej som vill veta mer om e-böcker på bibliotek.
Be careful out there/ Lisa
Så länge jag kan minnas har jag tyckt om ord. Att fundera över, leka med, smaka på, läsa, skriva. Utan att jag riktigt vet hur det gått till (och utan att det egentligen var planen från början) kan jag idag konstatera att jag hela mitt vuxna liv levt på mina ord. Jag har forskat och undervisat, jobbat på förlag, skrivit läroböcker och arbetat med biblioteksfrågor. Jag har läst, skrivit, pratat, och lyssnat mej fram, och väldigt ofta har jag gjort allt detta just på bibliotek. Jag har pluggat på bibliotek, jag har förberett och hållit föredrag och jag har läst och skrivit böcker där. Jag har haft tentaångest på bibliotek, jag har analyserat världen (den stora och den lilla) tillsammans med vänner och jag har blivit förälskad och smyghånglat mellan hyllorna (men just det är så länge sen så det är fan preskriberat vid det här laget). Bland mycket annat.
Hur som helst: jag tycker att idén med bibliotek är så sjukt bra och smart, så om jag inte var från Piteå skulle jag förmodligen säga att jag älskar bibliotek. Kanske till och med med versaler - att jag ÄLSKAR bibliotek! En plats dit alla är välkomna, var och en på sina villkor och utan att behöva betala något eller för den delen prestera något. En plats för alla, med fri tillgång till information och litteratur, kultur och samhällsdebatt, och därigenom ett värn för både yttrandefrihet och demokrati. Så har det varit i sisådär hundra år nu, alltsedan folkbiblioteken gavs rätten att fritt tillhandahålla litteratur. Så vill jag att det ska fortsätta att vara. För det krävs en bra och långsiktig lösning på e-boks-frågan, där biblioteken också i framtiden är fria att köpa in och låna ut vilka titlar de vill - oavsett format.
Tycker du som jag? Eller vet du inte riktigt vad du tycker, men vill ta reda på mer? Eller tycker du inte alls som jag och vill diskutera frågan eller klaga lite? Oavsett vilket tycker jag att du ska gå med i Facebook-gruppen e-böcker åt folket. Om det sen är så att du ska åka till Bok & Bibliotek så kan du - om du vill förstås - haka på gruppens aktion för e-böcker åt folket. Du kan också kolla in Svensk biblioteksförenings hemsida, www.biblioteksforeningen.org där det finns sprillans nytt material för dej som vill veta mer om e-böcker på bibliotek.
Be careful out there/ Lisa
torsdag 16 augusti 2012
We'll always have Helsinki
Barbro goes Helsinki
Inspiring, surprising, empowering, del 4
Rookie-panelen har haft sitt sista onsite-möte. Det var underbart och sorgligt - nyss kom vi hit, plötsligt ska vi åka hem. Med massa nya tankar, frågor, idéer och kanske framför allt: nya vänner. M, M och D, ni har varit världens finaste #extended family under den här veckan! Detta är rookie-panelens topplista för onsdagen.
Inspiring
Ja tanken på att nästa IFLA går av stapeln i Singapore. Till exempel. Men också alla smarta e-tjänster som vi fick höra om idag - läs mer om det nedanför.
Surprising
Att vi fick ett bord på Ravintola Loistes uteservering för det sista onsite-mötet med vår nya #extendedfamily. Solen sken. När middagen var slut kändes det sorgligt.
Empowering
Hela onsdagens session på temat "What does the e-library mean for the public library users?". Men allra mest att höra om bibliotek som själva utvecklar OCH äger nya smarta tjänster. Inte sitter i knät på några leverantörer. Timo Tumminen och Heini Oikkonen från Helsinki City Library presenterade sin superbt stiliga och smarta app.
/Lisa
Inspiring
Ja tanken på att nästa IFLA går av stapeln i Singapore. Till exempel. Men också alla smarta e-tjänster som vi fick höra om idag - läs mer om det nedanför.
Surprising
Att vi fick ett bord på Ravintola Loistes uteservering för det sista onsite-mötet med vår nya #extendedfamily. Solen sken. När middagen var slut kändes det sorgligt.
Empowering
Hela onsdagens session på temat "What does the e-library mean for the public library users?". Men allra mest att höra om bibliotek som själva utvecklar OCH äger nya smarta tjänster. Inte sitter i knät på några leverantörer. Timo Tumminen och Heini Oikkonen från Helsinki City Library presenterade sin superbt stiliga och smarta app.
/Lisa
onsdag 15 augusti 2012
Om att unna sej. Och svaret på frågan "När äter man croissanter?"
Panelen sticker emellan med ett kort inlägg om nutrition. För IFLA:nde kräver påfyllning också av glykogen-depåerna. Ungefär som Vasaloppet: när man egentligen bara vill lägga sej ned så fortsätter man ändå. Då är det läge att unna sej!
Idag behövde vi unna oss croissanter. Näringstätt, gott och inte för sött. Och så är det, enades vi om, något särskilt med just croissanter. De är förknippade med att vara på resa - till exempel identifierade vi den obligatoriska Flygplats-croissanten och den typiska Uteservering i en främmande stad-croissanten. Och idag alltså IFLA-croissanten. (Inom parentes inte den sämsta eftersom den är bakad på Fazer Café). Nu klarar vi några timmar IFLA:nde till trots obefintligt antal timmar sömn inatt.
Och dessutom, som en kollega på hemmaplan skrev på Instagram igår: man vill ju inte bli smal ;-) / Lisa
Idag behövde vi unna oss croissanter. Näringstätt, gott och inte för sött. Och så är det, enades vi om, något särskilt med just croissanter. De är förknippade med att vara på resa - till exempel identifierade vi den obligatoriska Flygplats-croissanten och den typiska Uteservering i en främmande stad-croissanten. Och idag alltså IFLA-croissanten. (Inom parentes inte den sämsta eftersom den är bakad på Fazer Café). Nu klarar vi några timmar IFLA:nde till trots obefintligt antal timmar sömn inatt.
Och dessutom, som en kollega på hemmaplan skrev på Instagram igår: man vill ju inte bli smal ;-) / Lisa
tisdag 14 augusti 2012
Inspiring, surprising, empowering, del 3
Så här inspirerade, överraskade och stärkta känner vi i rookie-panelen oss idag. På bilden syns D delta i en finsk (?) långdans på Cultural Evening som avslutade dagens program.
Mellan dans, mat och musik hann panelen fila lite på dagens topplista. Här är den:
Inspiring
President's Theme Session, där Hanna Nikkanen (finsk journalist), Anna Troberg från Piratpartiet och Chris Coward (jo, han heter så) gav oss flera perspektiv på hur internet förändrat samhället, och vad vi som jobbar med bibliotek kan göra för att vara med och påverka framtiden. "Vilket samhälle vill vi lämna till våra barnbarn?" frågade sej Inga Lundén som inledde sessionen, och Anna Troberg förstärkte frågan till ett "How shall we all live?". Det är onekligen enkelt att peka ut andra länder och ondgöra sej över deras starka kontroll av internet, men innan vi gör det kanske vi ska städa på vår egen bakgård?
Surprising
Här skulle jag berätta tre riktigt osannolika IFLA-historier. Men det vete fan om jag vågar. Så jag nöjer mej med att konstatera att vi i panelen var rätt överraskade över att se kön till Cultural Evening ringla lång som till en Springsteen-konsert. Tack och lov för somliga av oss (inga namn) var biljettkontrollen inte lika sträng som på en konsertarena.
Empowering
Rebecca Hope Renard (session 141) som berättade om projektet Youth 202 i Washington. Där får ungdomar (de flesta från marginaliserade grupper) tillsammans arbeta med att skapa webb och radio av unga, för unga, om ämnen som de unga själva väljer. Hands on empowering - följ på Twitter på @youth202 och kolla in webbsidan youth202.org
För övrigt har panelen besökt Kiasma, sjungit karaoke och åkt mycket spårvagn. Nu kan vi inte annat än sova - imorgon är det plenarföreläsning halv nio. Be there, or... /Lisa
måndag 13 augusti 2012
Inspiring, surprising, empowering, del 2
Rookiepanelen har sammanträtt, den här gången på båten ut till Sveaborg. Här är några av våra Inspiring, Surprising och Empowering Moments från måndagen:
Inspiring
Session 94, "Creating a culture for innovation and change - Management and Marketing with Academic and Research Libraries". Här gavs inte bara idén att låna en antropolog utan det bjöds också på work out-övningar för att hålla jobbpassionen vid liv. Och mycket mera. Gilla gilla!
Surprising
Det kan väl inte betraktas som annat än överraskande när en finsk kollega frågar om han får köpa våra själar. Lite IFLA goes Faust, sådär. Och för den som undrar: nej, vi sålde inte.
Empowering
Session 98, "Generation Google needs us: new roles for visibility in the digital age for information and reference Services. I synnerhet Sara Wingate Gray "Reference Librarianship on the Fly: rakning the Librarian out of the Library". Starta ett gerilla-bibliotek, någon?
Att åka båt ut till Suomenlinna (Sveaborg) en nästan vindstilla sommarkväll var inte heller fel. Och rätt så överraskande var det att hitta en fantastisk liten pärla till restaurang gömd bland brädstaplar, rostiga grävmaskiner och fallfärdiga förvaringsbyggnader. Ibland måste man gå fel för att hitta rätt! / Lisa och resten av den svenska rookiepanelen (vi kan fortsätta kalla dem M, M och D)
Inspiring
Session 94, "Creating a culture for innovation and change - Management and Marketing with Academic and Research Libraries". Här gavs inte bara idén att låna en antropolog utan det bjöds också på work out-övningar för att hålla jobbpassionen vid liv. Och mycket mera. Gilla gilla!
Surprising
Det kan väl inte betraktas som annat än överraskande när en finsk kollega frågar om han får köpa våra själar. Lite IFLA goes Faust, sådär. Och för den som undrar: nej, vi sålde inte.
Empowering
Session 98, "Generation Google needs us: new roles for visibility in the digital age for information and reference Services. I synnerhet Sara Wingate Gray "Reference Librarianship on the Fly: rakning the Librarian out of the Library". Starta ett gerilla-bibliotek, någon?
Att åka båt ut till Suomenlinna (Sveaborg) en nästan vindstilla sommarkväll var inte heller fel. Och rätt så överraskande var det att hitta en fantastisk liten pärla till restaurang gömd bland brädstaplar, rostiga grävmaskiner och fallfärdiga förvaringsbyggnader. Ibland måste man gå fel för att hitta rätt! / Lisa och resten av den svenska rookiepanelen (vi kan fortsätta kalla dem M, M och D)
Låna en antropolog!
Det ska erkännas att jag är en ivrig förespråkare för kvalitativa metoder. Inte så att jag inte tycker att kvantitativa undersökningar kan ha sina poänger - de behövs självklart för att ge oss en uppfattning om tendenser och trender, peka ut riktning och formulera hypoteser om sakers tillstånd. Men ändå, det som verkligen får mej att gå igång är kvalitativa studier; ge mej mer av djupintervjuer, dagböcker, deltagande observationer!
Nyss lyssnade jag på Susan Gibbons (Yale University, New Haven, USA) som pratade under rubriken "Techniques to understand the changing need of library users". Och är det inte just det vi så gärna vill förstå? Användarnas förändrade behov, och hur vi kan möta dem.
I Gibbons version var en möjlig lösning att låna undersökningsmetoder från antropologin. Eller, i just det här fallet, inte bara metoderna utan också själva antropologen. Utifrån mycket konkreta frågeställningar har bibliotekets personal, tillsammans med nämnda antropolog, lyckats göra studenterna delaktiga i bibliotekets förändringsarbete.
En forskningsfråga var helt enkelt "How do students research and write papers?". 25 studenter djupintervjuades och fick också rita vägen från idé till färdigt paper. (Det underliggande syftet var förstås att personalen ville veta varför studenterna i så pass liten grad använde sej av biblioteket i sitt paper-skrivande.) Det visade sej att merparten av studenterna helt enkelt ringde hem till mamma och/eller pappa. Pratade om uppgiften, bad om råd, mejlade utkast för att mamma eller pappa skulle läsa.
Det här något överraskande resultatet ledde till att de tidigare biblioteksvisningarna för nya studenter skippades. För, som Gibbons la fram det (fri översättning!): "Den första dagen på en fyraårig utbildning har studenterna tusen andra saker i huvudet. Är det här rätt utbildning för mej? Kommer jag att komma överens med min rumskompis? Kommer mina nya klasskompisar att tycka om mej? Borde jag ha gjort slut med min flickvän? De har inte tid att tänka på att biblioteket kan vara nyttigt om en månad eller ett halvår." Så vad göra? Men så klart: ordna biblioteksvisningar för - föräldrarna. Och minsann, genast hittade fler studenter till biblioteket.
Flera forskningsfrågor rörde rummets utformning. Vad tycker studenterna är viktigt? Var i biblioteket känner de sej hemma? Hur ser ett bra och ändamålsenligt bibliotek ut när studenterna får vara med och tycka? En metod var att ett antal studenter försågs med kameror och ombads fotografera olika saker: en plats på biblioteket där jag känner mej hemma, en plats på biblioteket där jag känner mej "lost", de saker jag alltid har i min väska när jag går till universitetet, min studieplats hemma osv.
Ett tydligt resultat var att nästan alla studenter hade egna lap tops. Nu började arbetet med att bli ett "lap top friendly library". Antalet fasta datorplatser minskades och istället kunde man lägga resurser på bra trådlöst nätverk, låsbara skåp där studenterna kan låsa in värdesaker, och förstås massor av eluttag så att studenterna kan sitta med sina lap tops överallt i biblioteket. Och, voilá, studenterna började komma till biblioteket för att arbeta med sina uppgifter.
Så mycket spännande man skulle kunna göra! När jag kommer hem vill jag låna en antropolog! Undrar om Fanny Ambjörnsson är ledig?/ Lisa
Nyss lyssnade jag på Susan Gibbons (Yale University, New Haven, USA) som pratade under rubriken "Techniques to understand the changing need of library users". Och är det inte just det vi så gärna vill förstå? Användarnas förändrade behov, och hur vi kan möta dem.
I Gibbons version var en möjlig lösning att låna undersökningsmetoder från antropologin. Eller, i just det här fallet, inte bara metoderna utan också själva antropologen. Utifrån mycket konkreta frågeställningar har bibliotekets personal, tillsammans med nämnda antropolog, lyckats göra studenterna delaktiga i bibliotekets förändringsarbete.
En forskningsfråga var helt enkelt "How do students research and write papers?". 25 studenter djupintervjuades och fick också rita vägen från idé till färdigt paper. (Det underliggande syftet var förstås att personalen ville veta varför studenterna i så pass liten grad använde sej av biblioteket i sitt paper-skrivande.) Det visade sej att merparten av studenterna helt enkelt ringde hem till mamma och/eller pappa. Pratade om uppgiften, bad om råd, mejlade utkast för att mamma eller pappa skulle läsa.
Det här något överraskande resultatet ledde till att de tidigare biblioteksvisningarna för nya studenter skippades. För, som Gibbons la fram det (fri översättning!): "Den första dagen på en fyraårig utbildning har studenterna tusen andra saker i huvudet. Är det här rätt utbildning för mej? Kommer jag att komma överens med min rumskompis? Kommer mina nya klasskompisar att tycka om mej? Borde jag ha gjort slut med min flickvän? De har inte tid att tänka på att biblioteket kan vara nyttigt om en månad eller ett halvår." Så vad göra? Men så klart: ordna biblioteksvisningar för - föräldrarna. Och minsann, genast hittade fler studenter till biblioteket.
Flera forskningsfrågor rörde rummets utformning. Vad tycker studenterna är viktigt? Var i biblioteket känner de sej hemma? Hur ser ett bra och ändamålsenligt bibliotek ut när studenterna får vara med och tycka? En metod var att ett antal studenter försågs med kameror och ombads fotografera olika saker: en plats på biblioteket där jag känner mej hemma, en plats på biblioteket där jag känner mej "lost", de saker jag alltid har i min väska när jag går till universitetet, min studieplats hemma osv.
Ett tydligt resultat var att nästan alla studenter hade egna lap tops. Nu började arbetet med att bli ett "lap top friendly library". Antalet fasta datorplatser minskades och istället kunde man lägga resurser på bra trådlöst nätverk, låsbara skåp där studenterna kan låsa in värdesaker, och förstås massor av eluttag så att studenterna kan sitta med sina lap tops överallt i biblioteket. Och, voilá, studenterna började komma till biblioteket för att arbeta med sina uppgifter.
Så mycket spännande man skulle kunna göra! När jag kommer hem vill jag låna en antropolog! Undrar om Fanny Ambjörnsson är ledig?/ Lisa
söndag 12 augusti 2012
Inspiring, surprising, empowering del 1
Vi åt middag ikväll, M & M och jag. Ja jag vet, det är lite krångligt att båda heter M, men det är så det är. I alla fall; vi enades om att varje IFLA-dag välja ut några saker som varit extra Inspiring, Surprising och Empowering (detta är alltså ledorden för årets konferens). Här är ett första förslag för idag:
Inspiring
Sveriges handbollsherrar som mot alla odds spelade hem en silvermedalj med rätt mycket guldsmak. De gav helt enkelt fan i alla som sa att de var chanslösa, visade hjärta och vilja på ett fantastiskt sätt. Det har vid första anblicken inte så mycket med bibliotek att göra, men det har strängt taget inte jultomten heller.
Inspiring 2
Att stå med utsikt över mässhallen och titta på vimlet av biblioteksengagerade människor där nedanför. Att tänka på att vi är så många, från så många håll i världen, som utifrån våra olika förutsättningar jobbar för samma saker. För demokratin och det fria ordet, för fri tillgång till information, för att människor ska kunna göra verklighet av sina drömmar. Att prata med människor från alla möjliga hörn av världen (och att ibland glömma bort sej och prata engelska fastän den man pratar med helt bevisligen är svensk).
Surprising
Pelmeni. Rysk maträtt som närmast kan beskrivas som mycket små exemplar av pitepalt, ackompanjerat av saltgurka, smetana och rödlöksmarmelad. Så gott så man svimmar - en riktig mat-surprise. Vill du också bli överraskad? Ta då av från Mannerheimgatan i höjd med Nationalmuseum och leta dej fram till Museonkatu (Museigatan). Slink in på nummer 17, där hittar du KuuKuu. Och du blir inte besviken.
Empowering
Ingrid Parents anförande på invigningen. Fick oss alla att känna att fan, vi är viktiga, det vi gör är viktigt och på riktigt, det spelar roll. En bra känsla att ta med sej under veckan.
För övrigt kan jag bara konstatera att det obegripliga med IFLA gradvis blir alltmer begripligt; jag vet var jag ska gå (ja, under förutsättning att jag lyckas välja en session när det finns så mycket att välja på). Jag har testat att smita mellan olika sessioner (det gick också bra!) och på det hela taget är jag idag en mycket mindre förvirrad rookie än igår. Återstår att se om utvecklingen fortsätter i samma riktning under resten av veckan.
Ja, och så lyckades jag ju få hälften av D & M att titta på handbollsfinalen. Det är ändå, givet förutsättningarna, ett bra utfall. Imorgon ska jag bland mycket annat heja på D & L vid deras poster session. Och så tror jag att jag ska skriva lite om utvärdering. För hur jag än gör verkar jag hamna i diskussioner som handlar om just det. Men för nu: god natt. / Lisa
Inspiring
Sveriges handbollsherrar som mot alla odds spelade hem en silvermedalj med rätt mycket guldsmak. De gav helt enkelt fan i alla som sa att de var chanslösa, visade hjärta och vilja på ett fantastiskt sätt. Det har vid första anblicken inte så mycket med bibliotek att göra, men det har strängt taget inte jultomten heller.
Inspiring 2
Att stå med utsikt över mässhallen och titta på vimlet av biblioteksengagerade människor där nedanför. Att tänka på att vi är så många, från så många håll i världen, som utifrån våra olika förutsättningar jobbar för samma saker. För demokratin och det fria ordet, för fri tillgång till information, för att människor ska kunna göra verklighet av sina drömmar. Att prata med människor från alla möjliga hörn av världen (och att ibland glömma bort sej och prata engelska fastän den man pratar med helt bevisligen är svensk).
Surprising
Pelmeni. Rysk maträtt som närmast kan beskrivas som mycket små exemplar av pitepalt, ackompanjerat av saltgurka, smetana och rödlöksmarmelad. Så gott så man svimmar - en riktig mat-surprise. Vill du också bli överraskad? Ta då av från Mannerheimgatan i höjd med Nationalmuseum och leta dej fram till Museonkatu (Museigatan). Slink in på nummer 17, där hittar du KuuKuu. Och du blir inte besviken.
Empowering
Ingrid Parents anförande på invigningen. Fick oss alla att känna att fan, vi är viktiga, det vi gör är viktigt och på riktigt, det spelar roll. En bra känsla att ta med sej under veckan.
För övrigt kan jag bara konstatera att det obegripliga med IFLA gradvis blir alltmer begripligt; jag vet var jag ska gå (ja, under förutsättning att jag lyckas välja en session när det finns så mycket att välja på). Jag har testat att smita mellan olika sessioner (det gick också bra!) och på det hela taget är jag idag en mycket mindre förvirrad rookie än igår. Återstår att se om utvecklingen fortsätter i samma riktning under resten av veckan.
Ja, och så lyckades jag ju få hälften av D & M att titta på handbollsfinalen. Det är ändå, givet förutsättningarna, ett bra utfall. Imorgon ska jag bland mycket annat heja på D & L vid deras poster session. Och så tror jag att jag ska skriva lite om utvärdering. För hur jag än gör verkar jag hamna i diskussioner som handlar om just det. Men för nu: god natt. / Lisa
Stoppa valfriheten
Men hjälp, kan någon göra ett personligt program åt mej? JAG KAN INTE VÄLJA! Det GÅR inte. Herregud, jag som inte ens kan välja vad jag ska äta på restaurang. Och hur förhålla sig till fakta: OS-final i handboll för herrar krockar med Opening Party. Jag som föresatt mej att lära D och M titta på sport. Tror att oddsen är höga på den!
Nu är det snart dags för session 75: Sleepwalking into a control Society. Det blir under alla omständigheter spännande. Och lite stolt är jag över att jag faktiskt lyckats välja. / Lisa
Nu är det snart dags för session 75: Sleepwalking into a control Society. Det blir under alla omständigheter spännande. Och lite stolt är jag över att jag faktiskt lyckats välja. / Lisa
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)